Vad är det för störning jag har? eller vad saknar jag för gen?

Jag har alltid haft svårt för barn och lätt för djur. Ointresserad av bebisar/barn men jätteintresserad av nästan alla slags djur.

Inte så konstigt, jag är väl inte ensam om det, men när jag tvivlade på att skaffa barn länge (hade ingen längtan trots att jag närmade mig 30 och hade ett stadigt förhållande sedan många år) sade "alla" att jag skulle ändra mig om jag fick en egen.

Jag bestämde mig inte direkt att nu vill jag bli gravid men eftersom jag hade slutat med p-piller av andra skäl så blev jag av misstag gravid. För första ggn i mitt liv. Det kändes märkligt o lite ångestfullt men blev glad att min kropp verkade fungera som den ska! Att jag o min sambo faktiskt KUNDE bli med barn. Blev nästan lite sugen... Men fick missfall bara några dagar efter gravtestet...

Det väckte någon slags moderskapskänslor hos mig och jag kände att jag ville bli gravid o få ett barn. Samtidigt som halva släkten pressade o stressade med det... och det skulle ju bli sååå bra.

Några månader senare blev jag gravid igen. Hela graviditet var bra och lätt. Jag kände mig dock ganska främmande inför tanken på att bli mamma... Och var inte alls sådär ivrig som de flesta andra på att köpa grejer o kläder förrän mot slutet av graviditeten. Kändes lite märkligt - "ska jag verkligen ta hand om en bebis?"

Förlossningen normal och gick snabbt. Dock kände jag mig ganska chockad efteråt och kände tyvärr ingenting för vår bebis. Försökte agera som jag förväntades men avskydde amningen och hela grejen direkt. Usch, detta var inte jag!
Bebisen fick inte ro att sova, fick inte ordning på amning och allt var kaos. Inte bara på bb utan i många månader... Jag avskydde det. Grät och var förtvivlad. Ångrade mig såå att jag gett mig in i detta med barn, aldrig aldrig aldrig mera, tänkte jag. Mådde fruktansvärt dåligt!
På BVC märkte de nada. Man agerar ju som en robot och gör som man förväntas. Svarar på frågor om depression och svarar som man ÖNSKAR att det var... Men vid 5mån ålder gick det inte längre. Jag tappade livslusten nästan helt. Fick diagnos förlossningsdepression.

Blev mycket bättre med medicin men jag har aldrig riktigt lärt mig älska min dotter så där starkt och villkorslöst som "alla andra".
Jag blir trött på henne väldigt lätt och orkar inte med henne. Vill helst slippa. Hon är intensiv, jättekänslig och krävande. Jag orkar inte ge henne så mycket uppmärksamhet som hon behöver och blir bara irriterad osv. Hon får höra mycket skit från mig. Tyvärr.

Nu går hon i skolan... Så det har gått några år...

Jag ångrar fortf att jag blivit förälder. Är inte alls min grej! Tycker det är 90% tråkigt och jobbigt bara. Och nej, jag är inte för ung! Det är inte det som är felet.

Jag får ångest och blir tokstressad av barn som skriker, grinar och tjatar.

Men vad gäller djur så kan jag känna sån där villkorslös kärlek, ha mycket mer tålamod och förståelse osv. Och tycker det är såå kul! Leka med dom och ta hand om dom.

Varför är jag sån här?!
Önskar för min dotters skull att hon skulle få en riktig och bättre mamma! Jag är urusel på det och vill inte vara det.