Älskar inte min son

Hej, jag blev pappa på ett ganska underligt sätt och känner mig allmänt hemsk just nu. Jag vill i förväg varna för en wall of text så om ni inte är intresserade av bakrunden så kan ni hoppa över den delen.

Bakgrund.

 
Det hela började med att jag under en längre tid hade en tjej som jag hade sex med till och från, detta hade uppehåll över flera månaders tid till och från men så blev hon gravid. Hon hade under tiden hon blev gravid ett ragg med en annan kille och vi hade ett av våra avbrott då, dock hade jag för mig att vi hade haft sex någon gång under den månaden ( när hon hade bråkat med sitt ragg ) men det försäkrade hon mig om att vi inte hade haft. Det var svårt för mig att vara säker på om vi hade haft sex då inte visste att hon var gravid förrens drygt en månad innan hon födde. När barnet var fött så bråkade hon med han som hon trodde var pappan mycket och det tog hela fem månader innan dom hade gjort ett faderskapstest där det visade sig inte vara hans. Då fick jag göra ett faderskapstest och när pojken var cirka 7 månader så stod det klart att jag var pappan.

 

Problemet.

Nu är sonen strax över ett år gammal och jag har försökt umgås med honom så mycket som möjligt. Problemet ligger i att jag verkligen inte känner någon extrem kärlek för honom hur mycket jag än vill. Jag har försökt spendera nätter med honom när mamman är med ( då jag aldrig tagit hand om ett barn/bäbis innan så känns det bättre med säkerheten ) men det enda jag känner är ett moln av att det är en blandning mellan jobbigt, skrämmande och faktiskt en smula pinsamt för att jag verkligen inte blir lycklig av att umgås med min egna son.

Mamman har också märkt detta och har blivit sur på mig att jag inte verkar bry mig om min son och säger att hon inte vill att jag ska umgås med honom tills jag börjat bry mig, vilket sätter mig i en knepig situation då jag tror att det enda sättet att älska honom vore att spendera tid och skapa en förbindelse. Samtidigt så kan jag ju inte säga att jag känner ett sug efter att umgås med honom utan gör det mer för att just skapa en förbindelse så jag i framtiden faktiskt vill umgås med honom och att han kan känna att han har en pappa.

Nu är det inte så att jag är helt likgiltig till min son heller, jag vill verkligen att han ska ha det så bra som möjligt och har bland annat försökt övertala henne att låta mig köpa en lägenhet till dom ( har det väldigt bra ekonomiskt ställt ) vilket hon inte vill veta av även då hon fortfarande bor hemma och letar i olika förorter efter dåliga hyreskontrakt.

Mina frågor är egentligen om det är normalt att inte älska sina egna barn i starten?
Har någon vart med om något liknande?
Har ni några tips på hur jag skall ändra det?

Förlåt om min text är en smula utspridd samt för eventuella stavfel.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-09-20 00:21
Kan tilläggas att båda jag och mamman är 23 år.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-09-20 00:42
Vill även tillägga att detta är min version av det hela, jag kanske målar upp mamman som hemsk men det är hon verkligen inte. Antagligen antar hon att det naturliga är att älska barnet direkt och tycker det är väldigt märkligt/opassande att jag inte gör det.
Ber om hjälp om hur jag ska hantera situationen och inte om mamman verkar vettig eller inte.
Tack på förhand!