pixipixi

Äldre 20 Sep 16:44

34 svar

Sorg och längtan efter ett barn till

Jag och min man har ett barn på snart 7 år. I 4 år har vi velat ha ett syskon. Efter några månaders försök upptäcktes det att jag fick tillbaka mina problem med sköldkörteln som jag haft tidigare och det blev mediciner och operation. Så egentligen har vi bara försökt ?på riktigt? i 2,5 år. Vi har gjort utredning som inte visade något fel på varken mig eller min man. Jag har testat Pergotime. Nästa steg skulle vara IVF, som vi i så fall får bekosta själva.

Jag får större och större problem med min mens. Det är sjukt smärtsamt och jag blöder mycket. Jag misstänker själv endometrios. Jag ringde förra veckan och pratade med gynekologen och han sa att jag får välja om jag vill gå vidare med utredning och behandling för endometrios eller IVF. (behandling betyder smärtlindring som det inte är bra att försöka bli gravid på och/eller p-piller som säger sig självt..)

Är helt förstörd. Välja på fler barn eller må bra? Vad jag än skulle välja så mår jag ju inte bra. Varje månad mensen kommer så ligger jag bara och gråter av smärta. Jag måste ju göra något åt det. Och IVF får vi bekosta själva samt smärtsamt.. Jag vill inte!

Tanken på att aldrig kunna ge vårt barn ett syskon är hemsk! Livet skulle inte bli så här...

Ville egentligen bara skriva av mig, kan inte prata med någon om detta, inte ens min man och jag pratar, jag bara gråter gråter gråter...

Blåsippan84

Äldre 9 Oct 21:25

#21

pixipixi skrev 2014-10-09 21:04:27 följande:

Ja, precis. Pergotime ska få igång ägglossning. Tabletter som man tar under vissa dagar i menscykeln.

Känner så också. VET man att det blir en bebis så är ju alla pengar i världen värt det.. Men det är ju inte alls säkert att det går.. Jag vet inte heller kostnad, men min gissning är också 20-30 000 kanske..

Har du tagit pergo eller skulle ni vänta 6 mån? Denna mens var nog värsta på länge. Gråtit flera ggr i mån. Grät mig till sömns. Sonen längtar så efter syskon å vi med. Känner mig ej redo att lämna "småbarns" åren. Vi som haft en önskan om tre barn, men just nu kan jag inte se mig själv gravid igen. Antar att det är en mekanism för att försöka "skydda" mina känslor när mensen väl dyker upp. Tidigt i våras var jag avis på alla gravida. Nu ser jag deras magar med sorg att jag troligen ej kommer uppleva det.

Usch. Just nu gråter jag över det mf som vi aldrig fick behålla å sorg över något som inte finns.

pixipixi

Äldre 9 Oct 21:35

#22

Blåsippan84 skrev 2014-10-09 21:25:55 följande:

Har du tagit pergo eller skulle ni vänta 6 mån? Denna mens var nog värsta på länge. Gråtit flera ggr i mån. Grät mig till sömns. Sonen längtar så efter syskon å vi med. Känner mig ej redo att lämna "småbarns" åren. Vi som haft en önskan om tre barn, men just nu kan jag inte se mig själv gravid igen. Antar att det är en mekanism för att försöka "skydda" mina känslor när mensen väl dyker upp. Tidigt i våras var jag avis på alla gravida. Nu ser jag deras magar med sorg att jag troligen ej kommer uppleva det.

Usch. Just nu gråter jag över det mf som vi aldrig fick behålla å sorg över något som inte finns.

Det var förra hösten som vi skulle vänta 6 mån efter utredningen. Så Pergotime tog jag i våras.

Kan bara hålla med. 3 barn hade vi också tänkt oss. Det kändes som en katastrof att det kunde bli 4-5 år mellan barnen när det närmade sig det.. Nu är vårt barn snart 7 år.. Har nog gett upp lite. :( Det är det allra värsta. Att inte ge henne ett syskon. Att hon ska växa upp ensam. Att hon ska få "ta hand om oss ensam" när vi blir gamla.. Jag vet, hon behöver inte vara ensam för det, men syskon är något annat än vänner på nåt sätt..

Blåsippan84

Äldre 9 Oct 22:25

#23

pixipixi skrev 2014-10-09 21:35:24 följande:

Det var förra hösten som vi skulle vänta 6 mån efter utredningen. Så Pergotime tog jag i våras.

Kan bara hålla med. 3 barn hade vi också tänkt oss. Det kändes som en katastrof att det kunde bli 4-5 år mellan barnen när det närmade sig det.. Nu är vårt barn snart 7 år.. Har nog gett upp lite. :( Det är det allra värsta. Att inte ge henne ett syskon. Att hon ska växa upp ensam. Att hon ska få "ta hand om oss ensam" när vi blir gamla.. Jag vet, hon behöver inte vara ensam för det, men syskon är något annat än vänner på nåt sätt..

Förstår dig! Har de sagt ivf nu? Kan läkarna säga ca hur stor chans man har med det?

Mina föräldrar är båda ensambarn och de har klarat sig bra. Enda är att ex mamma sagt att om man kommer och tänka på något från barndomen finns ingen att fråga då alla nu runt henne är döda

Även barndomsvännen. Och jag tänker på att jag har egentligen ej bra kontakt med min syster då hon är mkt speciell.

Men man vill ju så gärna ge ett syskon iaf. Adoption har vi pratat om innan sonen föddes. Pratat lite lätt om det nu. Men om jag förstår kan hela processen ta över 5 år och än är vi inte helt inne på det spåret. Aldrig haft en tanke att andra barnet ej skulle funka när man har ett

Moonlight83

Äldre 10 Oct 02:08

#24

Känner så igen mig i allt ni skriver.Min dotter fyller 5 i januari och vill så gärna ge henne ett syskon.Har försökt få ett syskon till henne i 2 årstid.Efter 23 försök så lyckades vi bli gravida men vi miste barnet i vecka 18 i Edwards syndrom.Dottern blev helt förstörd när vi blev tvungna att berätta att bebisen i magen inte finns längre.Hon undrar ju varför alla andra har syskon och inte hon.Hon kommer ju vara minst 6 år om vi lyckas inom ett år.Jag som ville ha tätt mellan barnen från
början :(

I dag blev utredningen klar som visade att min ena äggledare är helt igentäppt och passagen i den andra är begränsad.Ligger även på gränsen att ha PCO men har inte de tydligaste symtomen såsom oregelbunden mens och utebliven ägglossning.
Jag ligger även över gränsen på BMI så Ivf är inte aktuellt förrns jag gått ner minst 17 kg.Sen är det ju pengafrågan med.Har kollat runt och 3 försök kostar minst 65.000kr då vi måste åka 20 mil till Stockholm för alla besök då vi inte kan få någon hjälp på hemmaplan.

Känns riktigt pissigt just nu......

pixipixi

Äldre 10 Oct 16:33

#25

Blåsippan84 skrev 2014-10-09 22:25:40 följande:

Förstår dig! Har de sagt ivf nu? Kan läkarna säga ca hur stor chans man har med det?

Mina föräldrar är båda ensambarn och de har klarat sig bra. Enda är att ex mamma sagt att om man kommer och tänka på något från barndomen finns ingen att fråga då alla nu runt henne är döda

Även barndomsvännen. Och jag tänker på att jag har egentligen ej bra kontakt med min syster då hon är mkt speciell.

Men man vill ju så gärna ge ett syskon iaf. Adoption har vi pratat om innan sonen föddes. Pratat lite lätt om det nu. Men om jag förstår kan hela processen ta över 5 år och än är vi inte helt inne på det spåret. Aldrig haft en tanke att andra barnet ej skulle funka när man har ett

Ja, de har sagt att IVF är nästa steg. Nej, jag vet inte hur stor chans.

pixipixi

Äldre 10 Oct 16:39

#26

Moonlight83 skrev 2014-10-10 02:08:29 följande:

Känner så igen mig i allt ni skriver.Min dotter fyller 5 i januari och vill så gärna ge henne ett syskon.Har försökt få ett syskon till henne i 2 årstid.Efter 23 försök så lyckades vi bli gravida men vi miste barnet i vecka 18 i Edwards syndrom.Dottern blev helt förstörd när vi blev tvungna att berätta att bebisen i magen inte finns längre.Hon undrar ju varför alla andra har syskon och inte hon.Hon kommer ju vara minst 6 år om vi lyckas inom ett år.Jag som ville ha tätt mellan barnen från
början :(

I dag blev utredningen klar som visade att min ena äggledare är helt igentäppt och passagen i den andra är begränsad.Ligger även på gränsen att ha PCO men har inte de tydligaste symtomen såsom oregelbunden mens och utebliven ägglossning.
Jag ligger även över gränsen på BMI så Ivf är inte aktuellt förrns jag gått ner minst 17 kg.Sen är det ju pengafrågan med.Har kollat runt och 3 försök kostar minst 65.000kr då vi måste åka 20 mil till Stockholm för alla besök då vi inte kan få någon hjälp på hemmaplan.

Känns riktigt pissigt just nu......

Beklagar förlusten! Måste vara det hemskaste.. :(

Skrev i trådstarten att jag inte kunde prata ens med min man om detta, men vi har pratat en del och efter det kändes det i alla fall inte lika tungt. Fast det händer andra tunga saker i livet istället att fokusera på (närstående med cancer..) så jag tänker inte på detta lika mycket. Men när jag väl gör det är det alltid jobbigt. En av mina närmaste vänner har precis fått sitt andra barn. Jag är så glad för hennes skull, förstås, men väldigt avundsjuk och TÄNK vad kul om vi kunde vara mammalediga samtidigt! o.s.v... Men så kände jag för 3,5 år sen också när en annan nära vän fick sitt andra barn.. suck...

Blåsippan84

Äldre 10 Oct 20:07

#27

Moonlight83 skrev 2014-10-10 02:08:29 följande:

Känner så igen mig i allt ni skriver.Min dotter fyller 5 i januari och vill så gärna ge henne ett syskon.Har försökt få ett syskon till henne i 2 årstid.Efter 23 försök så lyckades vi bli gravida men vi miste barnet i vecka 18 i Edwards syndrom.Dottern blev helt förstörd när vi blev tvungna att berätta att bebisen i magen inte finns längre.Hon undrar ju varför alla andra har syskon och inte hon.Hon kommer ju vara minst 6 år om vi lyckas inom ett år.Jag som ville ha tätt mellan barnen från
början :(

I dag blev utredningen klar som visade att min ena äggledare är helt igentäppt och passagen i den andra är begränsad.Ligger även på gränsen att ha PCO men har inte de tydligaste symtomen såsom oregelbunden mens och utebliven ägglossning.
Jag ligger även över gränsen på BMI så Ivf är inte aktuellt förrns jag gått ner minst 17 kg.Sen är det ju pengafrågan med.Har kollat runt och 3 försök kostar minst 65.000kr då vi måste åka 20 mil till Stockholm för alla besök då vi inte kan få någon hjälp på hemmaplan.

Känns riktigt pissigt just nu......

Beklagar så

. Förklara för ens barn måste vara fruktansvärt!

Hur kom de fram till pco? Går lite i de banorna å funderar. Har väldigt mkt acne å behövt antibiotika behandling under långa periode. Ökad hårväxt på vissa ställen har jag också fått. Men äl kommer varje mån som den ska. Hmm

Blåsippan84

Äldre 10 Oct 20:26

#28

pixipixi skrev 2014-10-10 16:33:00 följande:

Ja, de har sagt att IVF är nästa steg. Nej, jag vet inte hur stor chans.

Uppdaterade efter jag skrivit hur långt ni gått i utredningen. Tydligen hade det varit i v om sekundär barnlöshet i någon "morgon soffa" sa min mamma. Hon hade dock ej hunnit titta på det innan jobbet.

Låg vaken i natt å tänkte på denna tråd och det jag skrev. Skulle ju aldrig vilja vara utan min syster å hade jag ingen skulle jag nog ha en stor saknad. Men menade mer att även om man har syskon är det ej säkert att man har bra kontakt.

Skönt att ni pratat om det. Jag tycker det är så jobbigt runt PMS då jag har väldigt sådana känningar å då när mensen sen kommer å maken ej kan hantera när jag är så ledsen

.

Moonlight83

Äldre 11 Oct 00:29

#29

Blåsippan84 skrev 2014-10-10 20:07:03 följande:

Beklagar så

. Förklara för ens barn måste vara fruktansvärt!

Hur kom de fram till pco? Går lite i de banorna å funderar. Har väldigt mkt acne å behövt antibiotika behandling under långa periode. Ökad hårväxt på vissa ställen har jag också fått. Men äl kommer varje mån som den ska. Hmm

De kom bara fram till att jag låg på gränsen till pco då vi genomförde en fertilitetsutredning.Hade väldans många äggblåsor mot normalt samt att visa värden var förhöjda av de blodprover jag lämnade.Låg på 3,5 och vid 6,0 hade man pco och normalt var ca 1,5.Såklart minns jag inte vad det var man mätte och vad det kallades.

Kändes sjukt orättvist när man väl blir gravid efter 2 års kämpande så förlorar man barnet i magen halvvägs in i graviditeten.Tog mig nästan 2 månader att känna att jag orkade ta tag i livet igen och vilja kämpa vidare men då kom smällen på fertilitetsutredningen i ansiktet i stället.Hade ju inte haft en tanke på att det kunde vara fel på äggledarna.Tack för den liksom.Så nu känns det som man är tillbaka på ruta 1 igen.Självklart vill man fortsätta kämpa själva men vi inser ju nu hur svårt det kommer bli,

Dotterns bästa kompis fick en lillebror i samband med att vi förlorade barnet i magen med.Hade jätte svårt för att träffa dem i samband med det.Tankarna gick ju kring att vi kunde ha varit hemma samtidigt och barnen hade kunnat leka mycket tillsammans.

pixipixi

Äldre 13 Oct 14:51

#30

Blåsippan84 skrev 2014-10-10 20:26:16 följande:

Uppdaterade efter jag skrivit hur långt ni gått i utredningen. Tydligen hade det varit i v om sekundär barnlöshet i någon "morgon soffa" sa min mamma. Hon hade dock ej hunnit titta på det innan jobbet.

Låg vaken i natt å tänkte på denna tråd och det jag skrev. Skulle ju aldrig vilja vara utan min syster å hade jag ingen skulle jag nog ha en stor saknad. Men menade mer att även om man har syskon är det ej säkert att man har bra kontakt.

Skönt att ni pratat om det. Jag tycker det är så jobbigt runt PMS då jag har väldigt sådana känningar å då när mensen sen kommer å maken ej kan hantera när jag är så ledsen

.

Förstod hur du menade. Visst är det så, att det inte är säkert man har bra kontakt för det. Eller med sina föräldrar heller för den delen. Själv har jag 3 syskon som jag träffar mycket och kusinerna leker mycket. Så man ser kanske sin egen uppväxt lite och vill att mitt barn ska få samma.. Däremot pratar vi inte så mycket "känslor" i vår familj eller vad man ska säga.. Min syster vet om att vi försökt länge med syskon. De andra och mina föräldrar fattar säkert, men vi har aldrig pratat om det.

pixipixi

Äldre 13 Oct 14:52

#31

Förresten vilken dag var "morgon soffan"? Vet du kanal? Kunde vara intressant att se kanske..

pixipixi

Äldre 13 Oct 14:59

#32

Jag sökte på TV4 och hittade det direkt: www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/fertilitetsexperterna-om-sekund%C3%A4r-barnl%C3%B6shet-2984917

Blåsippan84

Äldre 13 Oct 17:47

#33

Ja såg den också. Vet inte om det gav så mkt. Detta med ålder är ej problem i vårt fall. Eller var ju 24 när vi plussade med sonen. Idag är vi 30. Men tog till mig det om den förbjudna sorgen. Att man ej kan ha sorg för att man har ju redan ett barn som man ska vara tacksam över.

Äl v. Å ingen av oss kommer nästan vara hemma denna v. Så lär ej blir så mkt mysa.

pixipixi

Äldre 13 Oct 20:17

#34

Blåsippan84 skrev 2014-10-13 17:47:08 följande:

Ja såg den också. Vet inte om det gav så mkt. Detta med ålder är ej problem i vårt fall. Eller var ju 24 när vi plussade med sonen. Idag är vi 30. Men tog till mig det om den förbjudna sorgen. Att man ej kan ha sorg för att man har ju redan ett barn som man ska vara tacksam över.

Äl v. Å ingen av oss kommer nästan vara hemma denna v. Så lär ej blir så mkt mysa.

Håller med om att det känns fel att "klaga" då vi redan har ett barn. Men man måste ju få ha sin sorg ändå!

Jag fyller 35 nästa år så jag känner mig lite stressad...

Sorg och längtan efter ett barn till

INNEHÅLL