Hej,
Jag har varit i gruppen för bf maj 2015, men idag på kub blev mitt bf framflyttat från 26 maj till 5 juni :). Därför tänkte jag hänga lite här med er också!
Jag är 26 år och gift, pluggar på heltid och bor i Bromma. Min graviditet har hittills varit ganska jobbig, haft väldigt mkt illamående och kräkningar . Nu enligt nya datumet är jag i v. 10+6.
Tack allihopa! Så jäkla overkligt, har lite svårt att ta in det....jag som äntligen började fatta att vi skulle bli föräldrar till sommaren och nu detta. Nu är det bara att försöka skrapa ihop spillrorna och komma tillbaka starkare, med nya tag. Hoppas verkligen att allt går väl för er i era graviditeter 
Min lilla hade svåra somatiska fel samt downs syndrom. Vi tog ett svårt beslut och avbröt graviditeten. Saknaden och sorgen efter den lilla är stor.
Jag var på vårt andra ultraljud idag. Var sjukt nervös imorse trots att jag varit lugn till dess. Doktorn sa att allt ser normalt ut. Anledningen till att jag fått gått tillbaka var att vi har en livlig bebis som inte ligger stilla och inte gav så bra kort för bm att mäta lårben och huvud. Jag vart framflyttad en dryg vecka till 16 Juni.
Min faster berättade att jag skulle kolla upp när det var fullmåne i närheten av mitt bf datum då många barn föds just när det är fullmåne. Givetvis kollade jag när jag kom hem på kalendern och det visar sig att 16 Juni har just fullmåne! =) Det ska bli spännande och se om det stämmer =) Har någon annan hört talas om det?
Hallå.
Jag har bf 5 juni. Varit sjukskriven sen vecka 8.
Någon mer i samma trista sits?
Jag är väldigt uttråkad på dagarna. Jag har gott om tid att planera å fundera, så jag har skrivit en lista på sånt som behövs inhandlas.
Men det jag undrar är om det är för tidigt att inhandla saker?
Hittar ju en del fynd när jag sitter å surfar. Slutreor och sånt 
Men blir lite osäker när jag kommer till kassan.. de är iaf 4 månader kvar.
Fick hem vagnen igår iaf 
Hej alla godingar 
Ville bara dela min otroligt kaotiska situation som visade sig bli alldeles underbar..
Träffa pappan till barnet straxt efter det tog slut med mitt ex efter 2.5år. Blev pang förtjust och vips så blev jag gravid efter några veckor. (mitt i att jag kämpade för att få köpa ut huset vi ägde ihop, banker, behöver jag säga mer?!) Han har 2 barn och vill absolut inte ha ett till, just nu, kanske om några månder (dummaste kommentaren någonsin tror jag)
Kortfattat så blev jag efter jobbigaste veckorna i mitt liv, innan jag tog beslutet, dumpad mitt i smeten, alldeles själv och rådvill...
Men i dec började jag träffa en suuuuperfin kille som accepterar att jag är gravid och får mig att må superbra Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda men just nu strålar jag och är superlycklig 
Jag sms all fakta som har med henne i magen (yes, det är en flicka) 
att göra till "pappan", men i mina ögon försvinner han mer och mer, han är biologisk pappa, visst, men om allt går som jag hoppas, inte så mycket mer..
Att vara pappa har inte med blodsband att göra, utan om man finns där och att man faktiskt ÄR en pappa.
Annars har jag haft tur i graviditeten, är i v 24 nu och mer än halvvägs, trots moderkaka framåt så känner jag henne nått galet mycket. När jag vart på ul trodde hon som utförde det att jag hade en blivande gymnast i magen. 
Mådde illa första 6-7 v, annars mått förvånandsvärt bra. Först nu har jag gått ner på halvtid trots tungt fysiskt arbete som undersköterska på ett äldreboende.
Köpt dom mesta stora saker till henne, barnet, min dotter (fortfarande konstigt att säga det) och ska snart börja måla om i det som ska bli barnrummet. Inga mamma kläder ännu men börjar bli dags för byxor iallafall.. *phu*
Så slutorden måste nog bli, snart vår, känslorna på topp, löjligt nykär, hon sprattlar värre än värst i magen, äger mitt eget hus, fast jobb som jag älskar, körkort och bil och underbara människor runt mig Ibland kanske det faktiskt händer?!
Stor kram på er alla där ute 
