Elsa83 skrev 2014-10-14 14:33:51 följande:
Oj vad jag känner igen mig i dig! Ja sa det till barnmorskan och mamma och de sa att det var helt naturligt. Man kan många gånger vara mer nedstämd än lycklig i början. (vilket inte skrivs i böcker eller visas på filmer ;))
Detta gäller även den första tiden när barnet kommer. Tydligen inte alls ovanligt. Synd de inte säger det till en. Det handlar alltså inte om att vilja eller inte vilja ha barnet, utan om hormonerna och insikten om hur stort detta är.
Tycker det är bra att vi pratar om detta, speciellt i dessa forum så man inte tror man är onormal.
Skulle det bli värre kan du ha råkat ut för graviditetsdepression. 10% hamnar i detta. (Pratas det inte heller om) och känner du att det blir värre så be om att få prata med en psykolog hos mvc.
Jag håller med! Jättebra att det kommer på tal, för du kan inte hitta en tidning och knappt en bok där det inte finns ett rosa skimmer över allt. Den andra delen göms undan fastän det nog inte finns någon som lever varje minut i det där skimret. Jättekonstigt!! Vem är det man ska lura liksom? Och varför? Och så slutar det med att gravida eller nyblivna mammor sitter med ångest och dåligt samvete för att de känner som de gör trots att det är helt normalt! :(
När mitt första barn föddes hamnade jag inte i någon depression men jag var ändå inte sådär superduperlycklig och stolt som alla nyblivna föräldrar tydligen "ska" vara. Jag tyckte om honom men jag ÄLSKADE honom inte. Jag gjorde det jag skulle och tog hand om honom men fick jag ett tillfälle att lägga ifrån mig honom så tog jag det - varje gång. Det tog några veckor och sen älskade jag honom. Anknytningen tog helt enkelt en stund och jag har förstått efteråt att det inte alls är ovanligt. Önskar att jag vetat det då och inte behövt gå runt och undra vad det var för fel på mig som inte var kapabel att älska mitt eget barn. Andra barnet var kärlek vid första ögonkastet men jag är övertygad om att det inte hade något med just det barnet i sig att göra, utan mer att jag gjort det en gång tidigare och var dels tryggare i situationen och dels medveten om hur stark kärlek jag faktiskt kunde känna för mina barn.