Vem ska få rummet?

Rummet delas av sexåringen och fjortonåringen. båda har sina prylar där, förslagsvis i varsin vrå av rummet. Tydlig uppdelning. När enbart sexåringen är hemma används rummet som sexåringens lekrum och sovrum. När fjortonåringen är hemma sover sexåringen i föräldrasovrummet, men förvarar sina saker i det andra rummet. När fjortonåringen är hemma används rummet företrädesvis av denna person. Sexåringen kan alltså inte använda rummet som lekrum när fjortonåringen är hemma. Däremot kan sexåringen förvara sina leksaker där, och leka på andra ställen i hemmet när fjortonåringen är hemma. Detta innebär att båda måste kompromissa och vara införstådda med att kunna dela på utrymmet så smidigt som möjligt, men ändå kunna kräva en viss form av privatliv under "deras" två veckor av användande av rummet.

Istället för att göra det till ett problem, så måste du göra det till en positiv upplevelse. Du får göra det till en tillgång att han faktiskt får ett helt eget rum varannan vecka. Du måste göra det till något han har att se fram emot. Om han förstår värdet av ett eget rum, så kan han också förstå att det kan vara något att se fram emot. Grundtillståndet är alltså att dom måste dela rum. Men varannan vecka får han rummet "helt för sig själv!" Wow! Lycka, liksom!

Man kan ju också se det som en fråga om kompromisser. Vem är beredd att ta den största smällen för att föräldrarna väljer att flytta ihop under kompromissartade förutsättningar? Barnen eller föräldrarna? Barnen har inte valt den här livssituationen, det är föräldrarna som har valt den. Alltså borde man ju kunna tycka att det inte är barnen som ska ta den största smällen av kompromisserna.

Om det nu är en kompromiss, varför inte låta alla sitta lika mycket i skiten? Varför se det som en permanent lösning, om det ändå inte kommer att funka för alla med dom kompromisser som finns?

Låt ingen i familjen bo in sig. Låt alla leva i kappsäck. Låt alla veta att det bara är en högst tillfällig lösning till ett bättre boende är fixat där alla får plats.