Älskar du dina styv-/bonusbarn?

Jag förstår dig helt och hållet! Du behöver inte älska dem alls, bara acceptera att de finns och visa dem respekt. Men de visar uppenbarligen inte dig respekt och det är illa. Varför reagerar inte din man? Du måste prata med honom om detta och han får ta upp hur man beter sig och inte med barnen. De är så stora nu att de borde veta det.

Jag har små bonusbarn och känner lika....önskar bara tiden skulle gå snabbt så jag skulle slippa dem för jag trivs bäst då de inte är här och då jag kan vara avslappnad och mig själv. Jag tror att jag kommer att lämna situationen för det känns så länge innan de flyttar hemifrån och jag orkar inte leva halva livet med att vara missnöjd eller kanske obekväm är det rätta ordet. Men du har inte så lång tid kvar att stå ut innan de inte bor hos er så kanske det går då?

Ja jag tänker så ochså att det borde inte vara så lång tid kvar.
Jag känner mig liksom inte "hemma" i vårt boende när de är där, särskilt den ena.
igår skulle vi ha lördagsmys och lite romantiskt. Först ringde den ena tonåringen x antal gånger och ville vi skulle åka och hämta snabbmat, sedan dröjde det en timme innan den andra tonåringen kom hem med kompis och lugnet var över.

jag vill gärna ha fint och mysigt hemma, ombonat, men det är omöjligt med dem i huset...

Jag har inga bonusbarn, men hade jag haft det så hade jag förmodligen inte älskat de.

Flytta isär och träffa din man när han är barn fri

Jag älskar mitt ex barn massor, min nuvarande sambos unge accepterar jag men iinget mer än så!

Är det värt att sitta med dubbla boendekostnader, dubbel uppsättning möbler osv pga dennes barn?
Vi är inte miljonärer...

Min partner är väl egentligen aldrig barnfri eftersom den ena tonåringen bor i huset och den andra kommer och går som denne vill.

Jag har en semesterbostad på ett annat ställe, där barnen varit med vid ett fåtal gånger. Jag uppskattar lugnet och ordningen som råder där och vill gärna ha det så. Måste man dela med sig av t.ex min semesterbostad till min partners barn som ochså vill hänga med då de inte har annat att göra?
det har blivit mitt andningshål när jag/vi är långlediga och kan åka dit. vill inte ha ännu ett ställe att behöva städa efter dem...

För mig är det lätt värt det!  Men då har jag ett eget barn också samt stortrivs med att vara själv hemma.

Nej, jag älskar inte hans ungar - de är trevliga och charmiga och påminner mycket om pappa, men är även typiskt tonårsjobbiga.

Liksom, jag tycker inte illa om dem, jag tycker nog ganska bra om dem tillochmed, men Älska - det är ett stort ord det - och jag har ingen skyldighet att älska någon annans barn, så det tänker jag inte låtsas göra.

Haha nej verkligen inte.

Ja i x antal år tills dom flyttat hemifrån!

Nej, jag älskar inte min partners barn, men inte pga barnet självt utan pga att min partner mår dåligt när barnet är här och pga av att  h*n är är för sällansamt pga situationen med mamman som är allt annat än bra. Värdelöst också när barnet inte ens är här en gång i månaden (Pga avstånd och annat) det blir mest som ett störande moment då h*n aldrig kommer in i familjen.

Hade heller aldrig accepterat svängdörrar, fasta tider för umgänge och ringa innan om man vill komma övrig tid.

Ang ditt sommarhus, ja ska pappan med dit tex sommartid så bör du tillåta även barnen. MEN ni är i er fulla rätt att ta en egen helg där då och då. En vecka också kan jag tycka.

Fö kan jag inte för mitt liv förstå varför inte pappan kräver hyfs av sina barn, har de ingen uppfostran??
Nej, särbo eller skärpning, de måste inte älska sig eller du dem, men vanlig jävla hyfs kan man kräva samt även att de städar efter sig eller att pappan får göra det.

Älskar absolut inte sambons barn, accepterar är väl mer rätt ord. Och jag trivs inte dom veckor han är här. Svängdörrar kommer aldrig att accepteras. Och vill sambon heltid så får han flytta.

Det ena av sambons barn är jag nog åtminstone i närheten av att älska. En härlig unge som visst har både bra och dåliga sidor men som helhet funkar bra i vår familj, bra med både sambon och mig och mina barn.

Det andra av sambons barn gillar jag ibland men för det mesta tycker jag mest h*n är jobbig. Tar efter sin mamma i beteende och är jobbig framför allt mot min sambo (barnets pappa) och biosyskonet men även till viss del mot mig och mina barn. Det blir alltid så rörigt och svårt att få till den vanliga harmonin och familjekänslan när h*n är här. Och med hjärnan så förstår jag att det är för att barnet är tonåring, kanske fortfarande i "värsta" åldern, och dessutom väldigt påverkad av sin mamma och det är mamman som *egentligen* är problemet. Men jag har ändå svårt att känna något som liknar kärlek för det barnet. Jag tror att det är betydligt enklare att stå ut med tonårsbeteende om det kommer från ens biologiska barn eller åtminstone barn som man känt rätt länge och kramat om när de var små.

Samma åsikt exakt. Fasta nu skulle det aldrig bli aktuellt med att dom skulle flytta hit eftersom dom blivit vuxna med egna boenden.

Jag kan säga att jag hade nog flyttat ut och väntat på att barnen flyttade hemifrån. Jag har lust att göra det ibland trots att det är våra gemensamma tonårsbarn. :P