Kompisens mamma brister i sitt föräldraskap

Jag tog upp ämnet med skolan, då frågade läraren lite. Hon var väldigt proffsig - hon sa inte något som inte kändes OK. . Jag vet ju inte vad de gjort, det disskuterad vi inte. Men hon sa att de hade koll på honom, eftesom jag tog upp ämnet. Har stort förtroende för rektorn, fröken och elevvårdsteamet. Men de vet antagligen mindre än jag om hur det fungerar hemma - A är inte en unge som pratar om det.

Klart man lägger näsan i blöt till sist om ens barns bästa kompis är fel klädd för årstiden, inte får lagad mat, får vara ensam i många timmar, får barnvakta småsyskon väldigt mycket, har en mamma som man sex-missbrukar under en depression. Om ens eget barn reagerar på hemförhållanden hos sin kompis och känner sig otrygg där. När ska man ANNARS lägga sig i? Och att ta upp det anonymt med skolan är ju ett sätt att behålla avståndet så att man kan ha kvar vänskapen. Sen är det ju lika självklart att jag inte har en aning om vad skolan gjort eller ej. (Vi pratade innan sommarlovet och det har ju inte blivit bättre. Sommaren var de en månad utomlands, så då träffades barnen inte).

Det jag vill har råd om är HUR jag lägger mig i, på bästa sätt för alla inblandade.

Föräldrarna är trevliga och vill sina barns bästa. De gör sitt bästa, det tvivlar jag inte på. Ekonoiska resurser finns, inget missbruk. Barnen är fina och snälla. Det bara fungerar inte riktigt för dem. Tycker jag och min man. Det är givetvis vår subjektiva åsikt.

Ja, vi bjuder in så mycket det går. Jag har skickat mamman till psykolog. Jag har sagt till henne att jag tror att hon har aspberger, hon frågade sin psykolog som föreslog en utredning, vilket jag fick veta. Sen vet jag inte vad som hänt.

Men att coacha en förskolelärare på fina gatan i hur hon ska ta hand om sina barn är ju inte helt lätt - det vore mkt enklare om hon inte själv var "expert".

Exempel:
Barnen får nya kläder och dyra aktiviteter, men hon glömmer ge dem mat och tvätta dem och sätta på dem strumpor mitt i vintern... A missar jämt aktiviteter. Hon låter handikappade dottern åka själv till T-centralen med en kompis. (Kompisens mamma blev skogstokig, hon förstod inte varför kompisens mamma blev arg). Hon glömmer att hon har hand om mitt barn och lämnar honom gråtande ensam hemma i deras hem, när jag är en timme bort och han saknar hemnycklar. Listan är rätt lång.

Klart jag pratar med mamman. Vi kommer bra överens. Men jag har backat lite ur vänskapen för att hon ville dra in mig i sitt uteliv och det vill inte jag. Noll intresse att gå på krogen och sitta med och se vem från badoo som dyker upp.

Ja, jag är beteendevetare och arbetar bla med att skicka folk till psykologer och utredningar. Min bedömning är inte tagen ur luften och hon har bara fått stöd och råd när hon bett om det. Skulle aldrig vara så gränslös att jag föreslog det till någon som inte bett om stöd.

Ja, vi har pratat om hennes sexliv men jag har inte alltid orkat lyssna och backat undan när hon tar upp saker inför barnen. Hon har räknat upp inför mig och själv nämt antalet män. Är det ett rop på hjälp eller skryt? En del av gränslösheten som kommer med en ev Aspberger diagnos? (Kanske någon som sätt Bron och hur Saga raggar på krogen...)

Hon har tagit hem män som misshandlat henne. (De har inte slagit henne när barnen varit där, inte vad jag vet). Jag tror att hon periodvis sålt sex - jag uppfattar det som självskadebeteende från hennes sida. Jag vet inte säkert - hon hintade det på ett barnkalas bland en massa barn. Sen har jag inte frågat igen. ("Jag tar emot grejer, dom får betala för resor och hotell men det är ju jag som utnyttjar dom". "Så snart vi haft sex skickar jag hem dom, inte fan vill man något mer eller prata eller så").

Vi har aldrig bråkat, jag gillar ju henne! Hon är generös, snäll och rar. Hon vill väl. Problemen kvarstår. Det är det som gör det så svårt. Om jag inte gillat henne, om hon söp eller knarkade. Då vore det enkelt.

SÅ; Hur gör man med en bekant som är medelklass, på ytan är allt bra, snäll och omtänksam. Som inte landat efter en skilsmässa och mår skit.  Som inte kan ta hand om sina barn fullt ut. Som verkar skada sig själv.

Om en man beteede sig så här skulle väl 99% av alla mammor slita sitt hår för ensam vårdnad. Pappan i det här fallet gör inte det. Jag tror han ser en hel del men blundar för det/normaliserar.

Sluta nu döma MIG. Jag har verligen bara goda intentioner. Jag vill hjälpa. Hur hjälper jag på bästa sätt?