Kompisens mamma brister i sitt föräldraskap
Hej
Känner mig väldigt kluven och vill gärna ha råd.
Vår son är 11 år, och en av hans bästa kompisar (A) sedan dagis har en mamma som inte klarar föräldraskapet.
A:s föräldrar skilde sig för ca två år sedan, pappan lämnade. De har tre barn, 13,11,6 år gamla idag. Ett av barnen har asperger, det tror jag att mamman också har.
Mamman har mått vädligt dåligt, haft jättemycket nya sexuella kontakter, säkert en i veckan i snitt under 1,5 år. Hon har ätit antidepressiva, varit sjukskriven. Nu jobbar hon igen. Vi har inte så mkt kontakt - jag orkar inte riktigt om jag ska vara ärlig.
Hon lämnar barnen ganska mkt vind för våg. De stora passar den lilla timmar i sträck. Hon lagar i princip aldrig mat - de får ta vad de hittar i kylen. Sonen har varit där och blivit bjuden på kalla mamma-scans-köttbullar som de äter direkt ur förpackningen till middag. Frukost sköter man själv om man vill ha.
A är ofta halvrisigt klädd, missar aktiviteter som vi bokat, har inte ätit när han kommer hit. När hon har medd vår son på aktiviteter får hon inte ihop helheten - för ett år sedan tyckt ehon att han kunde ta bussen från centrala sthlm och hem till vår förort själv när hon blandat ihop sitt schema. När han är hos sin pappa ( de har delad vårdnad) fungerar det bättre, men pappan verkar inte bry sig över hur det fungerar hos mamman.
I helgen skulle sonen bowla och sova över hos A. Han åkte dit vid 16-tiden. Det slutade med att de kom över och sov hos oss ändå. Då hade de inte fått middag. A berättade att mamma varit med lillebror hela dagen så han hade inte ätit lunch heller. Vi severade mat. Han luktade dessutom illa och fick duscha...
Killarnas lärare frågade mig i våras hur det står till, de hade honom under diksussion i elevvårdsteamet. Jag sa att jag tycker att mamman behöver stöd i föärldrarollen, att pappan fungerar bättre. Skolan föreslog att jag skulle orosanmäla till soc eftersom jag har lite mer inblick i deras privatliv - jag satt jag inte vill. Jag är hellre en resurs som A känner sig trygg hos och som föräldrarna gärna vill ha kvar som kompisfamilj. Vår son och vi gillar ju A. Tyckte skolan kunde göra anmälan.
Jag har inte pratat med pappan, inte heller med mamman. Civilkurage och sunt förnuft är väl att göra det - men jag tror inte det hjälper. Mamman är förskolelärare och pappan företagsledare. De är inte fattigt och inte dumma - de klarar bara inte föräldraskapet.
Vad skulle DU göra om du var i mina skor?
