Umgängessabotage??

Eftersom du har enskild vårdnad är det du ensam som ska bedöma vad som är för barnets bästa. Ett privilegium att slippa samarbeta med ett as kan tyckas men även en tung börda på grund av det enorma ansvaret.

Sätt dig ner och fundera (konsultera gärna ett proffs vid behov) på vad som är för ditt barns bästa gällande umgänget. Bortse till en början vad barnet själv tycker och tänker eftersom barnet förmodligen är färgat av er konflikt. Tänk på att det långsiktigt gynnar ett barn enormt att ha en relation till sina båda föräldrar och känna till sina rötter på båda föräldrarnas sida. Det ska mycket till för att man som förälder ska anses ha goda skäl att neka sitt barn detta. Missbruk, misshandel, övergrepp, grav försummelse.

Det skulle vara intressant att veta vad exakt du anser vara fel hemma hos pappan? Förekommer det misshandel eller missbruk exempelvis?

jag sätter denna tråd som favorit och återkommer senare när jag sitter vid en dator. tänkte berätta om mina egna erfarenheter där jag fullkomligt HATADE att åka till min pappa, men ändå "tvingade" han mig. tänkte förklara vad min mamma gjorde och hur det är nu. var i liknande ålder som ditt barn ts.. hoppas det kan hjälpa dig lite på traven <3

Lite bakgrund.

Pappan är fruktansvärt svartsjuk i sina förhållanden och på tiden vi var tillsammans blev jag till slut så nertryckt att jag inte vågade göra någonting och har väl blivit kallad alla fula ord som finns och fått massor med blåmärken. En sommar gick jag med långärmat bara för att dölja alla blåmärken efter att han tagit hårt i mig. Sen så drack han mycket också och när jag skulle till att föda satt han hemma vid datorn och pimplade öl när jag gick med värkar. Sen körde han till förlossningen och satt där och gnällde om hur trött han var, visst det var mitt i natten men jag låg och skulle föda. Jag minns än idag hur han stank av öl och det förvånar mig såhär i efterhand att personalen inte påpekade det.

Jag hade redan under graviditeten fått nog och sa vid ett par tillfällen att jag inte pallade mer och att han fick flytta (min bostad) och det har det talats om mycket i efterhand, att jag ville göra slut när jag var gravid.

Dock så dröjde det ytterligare två år innan det verkligen blev så att jag kastade ut honom och det hade aldrig gått utan mina föräldrars hjälp då han blev fullkomligt tokig och skulle ha ihjäl oss.

Därtill kan nämnas pengaförskingring, spelberoende och inget tålamod med barn. Han låste ofta in barnet på dennes rum när hen var liten (omkring 2 år) för att han inte "orkade".

Farfarn är alkoholist och jag har fått höra att farmorn och faster pratat mycket skit om mig och min familj. Jag gjorde en polisanmälan på honom men det fanns inga bevis efter att vi separerat.

Jag är orolig för att allting är på liknande sätt nu som det var för 7,5 år sedan och då är det verkligen ingenting som jag vill att mitt barn ska behöva stå ut med, speciellt inte när hen nu själv säger att hen inte vill dit.

Jag har under alla år mått så fruktansvärt dåligt varje gång det varit hans helg och att jag skulle kunna njuta av lite "frihet" har inte ens funnits på kartan.

Och sen det här att han inte vill ta ansvar så han gick med på att skriva över vårdnaden på mig för ett år sedan.

Oj vad långt det blev, det bara rullade på.

Oh no, vid ensam vårdnad har man större ansvar för att umgänge ska ske om det verkligen inte riskerar att skada barnens hälsa och eller utveckling.

Ditt råd är att ts ska leta fel hos pappan? Bevisning då?

Det är klart det man har ett större ansvar vid enskild vårdnad eftersom man är ensamt ansvarig.

Men det innebär inte att man har ett större ansvar att pressa fram umgänge med en olämplig umgängesförälder. Vid gemensam vårdnad kan man bli överkörd om umgängesföräldern inte håller med i bedömningen om sin egen olämplighet. Vid enskild vårdnad kan man som.vårdnadshavare aldrig bli överkörd av umgängesföräldern.

Den tunga ansvarsbiten är nog att göra rätt bedömning som man sedan baserar sina beslut på. Och det är inte lätt.

Om barnet inte vill åka till sin pappa skulle jag inte tvinga det..

Varför inte? Skulle du säga det samma om det gällde insulin?

För att om barnet är 10+ och inte vill så tänker jag inte bära dit det.. Det främjar knappast välviljan och lusten att vilja själv när man blir tvingad till något mot sin vilja.

Dessutom har det säkert pågått något väldigt länge och det är först nu barnet vågar säga ifrån.

Sen kan jag tycka att pappan i det här fallet haft tid att få så bra kontakt med barnet så att det skulle vilja åka dit av sig självt..

Är en stor skillnad att jämföra umgänge med en sjukdom som är dödlig om man inte tar sin medicin.

.

Nu är jag i en sån sits själv, men då pappan varit så korkad att säga till barnet att det är barnet som bestämmer över umgänget (då jag försökte pausa det för att barnet for illa) och inte vi vuxna så tänker jag låta pappan stå fast vid sitt ord..

Men är barnet moget nog att fatta ett beslut som det här på egen hand? Agerar barnet på ren känsla eller har barnet funderat på alla fakta och konsekvenserna av de olika handlingsalternativen som står till hands för barnet? Förstår barnet varför hen känner som hen gör? Är barnet medvetet om att hen kan bli manipulerad av föräldrarna?

Hur pass isolerad är ert barn av er föräldrakonflikt? Hur pass medveten är hen om den?

Jag fullkomligt HATADE att åka till pappa på umgänge när jag var liten, Jag och brorsan låste in oss, rymde eller bara gallskrek.

Vi slapp till slut och det hoppas jag ditt barn också får göra ts?!

En helg fick jag ta med en kompis och då gick det lite lättare.

Tvinga inte barn som inte vill, det är barn misshandel