10 år & sörjer bara mer
Jag undrar ifall någon varit i en liknande situation..
När jag var ca 7 år flyttade min mormor & morfar till staden jag bor i. De hade med sig sin valp på ca 2 år. Då dem flyttade till lägenhets"gården" bredvid våran så var det knappt 1.5 minuts gångavstånd. Jag umgicks otroligt mycket med mina morföräldrar & även med valpen. Denna hund blev mitt allt. Jag var rätt mobbad så relationen mellan just mig & honom (& inte mellan mina syskon & honom) blev något lite extra. Mina morföräldrar blev sämre & sämre så när jag var 10 började jag ta allt mer hand om hunden. Jag gick med honom i timmar varje dag & hade honom ofta hemma hos oss, han fick "sova över" ibland. Jag & mormor dealade tillslut att han skulle bli MIN hund, men fortfarande bo hos dem & bli omhändetagen som vanligt men att han liksom på något sätt var min. Detta för att min familj hade en liten lägenhet & hade för mkt i vardagen för att kunna ge honom rätt mängd tid. Tills det att jag nästan fyllt 12 så var han min bästa vän, mitt allt. Älskade honom till döden. Tyvärr fick han en tumör som veterinären sa var godartad & inte behövdes tas bort. Men efter knappt tre månader blev han akut sjuk i cancern & hans liv gick inte att rädda. Han dog när jag var 12. Idag är jag 21, det har alltså gått snart 10 år då jag snart blir 22.
Det konstiga är att jag inte sörjde honom jättemycket när han dog & inte de följande tre åren. Men när jag fyllde 15 gick allt utför. Det kom som en smäll ihop med min djupa depression jag "drabbades" av. Jag var inte längre mobbad utan hade bra nära vänner & idag har jag ett fantastiskt socialt liv med bra vänner, pojkvän, bra jobb. MEN det blir bara värre. Smällen eskalerar bara mer & jag sörjer min hund så mycket. Ibland sitter jag i min ensamhet & fäller en tår. Det gör oftast bara fysiskt ont i bröstet men jag saknar honom så. Insåg inte när jag var 12 hur mycket han faktiskt betydde utan har insett det på senare år.
Någon som varit med om liknande? Jag kan förstå till viss del varför det kom ihop med mobbningen men jag pallar inte mer. Sörjer ohälsosamt mycket. Känns som att jag börjar bli psykiskt störd här borta..