Är det nånsin okey att vara otrogen?

Jag har avslutat resonemangen om otrohet och om att berätta eller inte berätta. Är dock lite nyfiken angående dig Fool;

Du begär ju svar på massor av frågor från många av oss andra, men du undviker själv att svara på frågor som flera av oss verka vilja ha svar på:

Har du funderat på vad du håller på med och hur du mår egentligen?

Jag upplever det som att du förringar och ofta tom sågar alla resonemang och alla personer som inte tycker lika som du. Du verkar inte delta i resonemangen av intresse om andra människor och deras erfarenheter, eller för att du vill lära dig något och/eller för att utvecklas. På mig verkar det inte vara bearbetning eller terapi från din sida utan liknar nästan en besatthet (jämför gärna med spelberoende).
Vilken anser du själv vara din främsta anledning till att du deltar i alla dessa trådar?

Du har med extrem intensitet deltagit i väldigt många otrohetstrådar. Tycker du själv att det verkar sunt med denna intensitet och att du finns med i en så väldigt hög andel av alla dessa otrohetstrådar?

Jag menar inte att enbart kritisera utan jag är helt ärligt bara nyfiken på hur du själv ser på ditt eget beteende. Och uppenbarligen är det ju fler än jag som har haft anledning fundera på detta...
(Hoppas att du kan avhålla dig från vinklingen; "-Ska du säga som..." och att du kan avhålla dig från din taktik att i stället svara med frågor till mig.)

(*); Det kommer av min djupa respekt för min partner att jag är extremt noggrann och alltid sköter otroheten på ett sådant sätt att hon inte får reda på det och på sådant sätt att vare sig hon eller vårt förhållande inte påverkas negativt.

Däremot är det fruktansvärt respektlöst av människor att vara otrogna på sådant sätt att partnern måste skämmas inför t ex sina vänner, familj/släkt eller på sin arbetsplats, eller liknande.

Jag är en känslomänniska och känner djup och villkorslös kärlek till min älskade. jag har tänkt igenom detta noga.
Uppträder jag mot min partner så som jag vill att hon ska uppträda mot mig? Svaret är ja. Om hon skulle välja att vara otrogen mot mig, och om hon kunde sköta det på samma sätt, så skulle jag inte ha något att invända.

Jag är fullt och fast övertygad om att även hon är okej med det upplägget!
(Men jag är också lika fullt och fast övertygad att hon absolut inte vill prata om saken. Hon vill inte bli tvingad att ta ställning och hon vill inte behöva bli misstänksam.)

Lam; även du blandar totalt ihop saker och ting.

Jag anser att otrohet är fel och jag försöker inte rättfärdiga min otrohet.

Jag har dock beslutat mig för att inte berätta om min otrohet.

Mina inlägg i denna tråden handlar om varför jag har gjort valet att inte berätta.
Vare sig du eller någon annan känner till våra omständigheter.
Om du vill vara seriös i diskussionen så har du inget annat val än att lita på min information (vare sig du eller någon annan har någon mera vederhäftig information) att:
hon absolut inte vill prata om saken. Hon vill inte bli tvingad att ta ställning och hon vill inte behöva bli misstänksam.

Ingen kan med säkerhet fastslå att det vore bättre att berätta, särskilt mot bakgrund att du inte känner till omständigheterna.
För att försöka förklara detta för dem som inte vill förstå så tog jag ett annat exempel här ovan; Anonym Erfaren Kvinna.
Menar du att även hon hade fel och att hon inte förstod sitt eget bästa?

Fool: jag är ärlig både mot mej själv och i tråden. Varför skulle nån rättfärdiga sej på ett anonymt forum? Du tror att du är den enda som tänker och den enda som vet vad som är det bästa för alla.

Bara för att jag drar andra slutsatser än du betyder det inte att jag lurar mej själv eller är rädd att erkänna det som är fel för mej själv.

Jag tror du skulle få ut mer av fl om du inte alltid tror att andras åsikter egentligen är självbedrägerier och att den enda sanna slutsatsen och åsikten är din egen.

Fan, nu försöker jag igen. Det är som att prata med " Realistkuken" här på fl.

Lam;
Letade fram ett intressant exempel som jag lånat av "Anonym Erfaren Kvinna" från en äldre tråd:

------------

Är det alltid bäst att få veta sanningen och är det verkligen alltid värre om otroheten kommer fram senare?

För 11 år sedan var min man otrogen några gånger med en tillfällig arbetskamrat. Det var bara sex. Jag fick inget veta och hade ingen som helst anledning misstänka något.

 

Sedan har vi haft ett fantastiskt och kärleksfullt förhållande under de följande 10 åren och det har tillkommit underbara barn i denna (numera) på alla sätt goda familj.
Han har blivit en god make och människa trots (eller tack vare..?) det som hände för 11 år sedan.

Om jag för 11 år sedan fått veta om otroheten hade jag gjort slut på ögonblicket!

Jag hade då gått miste om de 10 bästa åren i mitt liv. Familjen och de underbara barnen hade aldrig blivit av.

Nu har vi utvecklats till den bästa familj, med underbara barn, som jag överhuvudtaget kan tänka mig och jag tror på livslång kärlek.

Mot denna bakgrund; kan jag då tänka mig att förlåta och gå vidare? Kan jag leva med otroheten som hände för 11 år sedan?

Ja, utan tvekan! Jag skulle för allt i världen inte ha missat de goda åren, mina underbara barn och min familj och framtiden. Jag väljer se allt i ett större perspektiv och kan absolut leva med det som hände då för 11 år sedan.
(Men jag vet att jag hade gjort slut om han hade berättat med detsamma!)

Men Fool och ni andra är alltså helt säkra på att jag har fel och att du Fool ser helt tvärtom på detta exempel?

Jag har ljugit någon gång. Alla människor jag har mött, och kommer att möta, har nog alla har ljugit någon gång, eller åtminstone utelämnat sanningen nån gång.
Under "rätt" förutsättningar, t ex att han ärligt ångrar sig och bevisligen har förändrat sig, har jag inget större problem med att min man, mitt livs kärlek, gjorde fel för 11 år sedan.
Själv är jag inte ofelbar och jag begär inte heller av någon annan människa att han måste vara ofelbar.

Gjort kan aldrig göras ogjort.
-----------
slut citat.

(suck... hur kan detta vara så svårt att förstå... har man inte rätt kräva åtminstone ett litet uns läsförståelse..?)
   Lam, återigen:

Lam; även du blandar totalt ihop saker och ting.

Jag anser att otrohet är fel och jag försöker inte rättfärdiga min otrohet.

När f-n har jag sagt att jag inte ångrar mig? Jag har ALDRIG påstått att min otrohet gjorde förhållandet bättre.
"-Tänk om..." är ju bara hypotetiskt och helt irrelevant. Eller känner du henne och har något belägg för detta?

Snälla Lam, försök åtminstone att hålla dig till saken.

Tillbaka till frågan:
Anser du att "Anonym Erfaren Kvinna" har fel?

Lam, för mig är du Lam...

Eftersom du verkar ha mycket svårt att läsa vad jag skrivit, eftersom du ljuger om mig, så tar jag mig friheten att kopiera in och upprepa en del av det jag skrivit,

vi tar det väl i kronologisk ordning.

Allt nedan är citat från det jag tidigare har skrivit:

Nej det är aldrig ok att vara otrogen.

otroheten inte på något sätt har påverkat mitt förhållande eller min partner.

Hur som helst; det är aldrig ok att vara otrogen.

känner djup och villkorslös kärlek till min älskade. jag har tänkt igenom detta noga. (Genom att inte berätta...) Uppträder jag då mot min partner så som jag vill att hon ska uppträda mot mig? Svaret är ja.

OM min partner skulle önska sig ett sexuellt äventyr, om jag älskar henne villkorslöst, har jag då vilja eller ens rätt att förneka henne detta? I mitt fall är svaret nej.

Jag känner min partner, jag känner henne mycket bättre än vad du gör!, och jag är övertygad att hon inte vill att jag ska säga till henne:  "jag har lite sex vid sidan av ibland, men jag sköter det snyggt och håller känslorna utanför så du behöver inte oroa dig".

Om jag skulle säga så till henne så skulle jag göra henne illa. Jag vill inte göra henne illa.

Innan du dömer mig så glöm inte mitt tydliga ställningstagande;Det är inte ok att vara otrogen.

jag har aldrig påstått att min otrohet skulle vara ok och jag har inte skyllt ifrån mig.Men i mitt ansvarstagande ingår att jag inte berättar för min sambo.Hon vet inte om min otrohet och hon mår inte dåligt av något som hon inte känner till. Om jag skulle berätta så skulle jag få henne att må dåligt.Nu mår hon bra. Varför skulle jag göra så att hon mår dåligt?

Jag har gjort fel som har varit otrogen.Detta fel går inte att göra rätt genom att berätta.Däremot kan jag få många att må dåligt genom att berätta.Jag tar ansvar och väljer att inte berätta!

Du känner inte till omständigheterna för jag har medvetet valt att inte beskriva dessa.

Jag utgår från mig själv, från min kännedom om min sambo, från min vetskap om rådande omständigheter och jag väljer att inte berätta.

(För att slippa påhopp som nästan verkar vara rabiata så upprepar jag:

Jag anser att otrohet inte är ok.Det har inte varit ok av mig att vara otrogen.)

Tyvärr så förstår jag inte hur ni menar att jag kan rätta mitt fel genom att berätta. Att berätta sårar henne och många andra och det riskerar att ruinera våra liv.Jag står fast vid att jag tar mitt ansvar och jag väljer att inte berätta.(Men jag försöker inte ens förneka att det hade varit bättre av mig att välja att inte vara otrogen.)

Jag har ALDRIG påstått att min otrohet skulle vara försvarbar.Däremot anser jag det försvarbart att jag väljer att inte berätta.

Som sagt; Jag har medvetet valt att inte berätta omständigheterna.Jag trodde att du hade insett detta och att det hade gått upp ett litet liljeholmens för dig. Men jag misstog mig tydligen.Du anser dig ändå ha rätt att döma mig (alldeles oavsett omständigheterna...).

Varför ska jag göra ont genom att berätta?Att berätta kan ju aldrig reparera mitt svek men det kan förstöra fruktansvärt mycket för många!

Javisst handlar det om att skydda mig själv, jag har aldrig påstått annat!Men mitt val att inte berätta handlar i ännu högre utsträckning om att skydda mina nära och kära.Jag har gjort fel.Hon vet inte om det och hon mår inte dåligt av det.Förklara nu för mig hur jag kan göra detta rätt genom att berätta, genom att få henne må dåligt???

Man får gärna kritisera mig för min otrohet, det accepterar jag utan omsvep.Men att så urskiljningslöst som vissa döma mig för att jag väljer att inte berätta, när man inte känner till omständigheterna, det accepterar jag inte.

jag älskar henne, vår familj och vi älskar varandra.

Om jag bedömde att det fanns en (hög) risk så skulle jag självfallet berätta, för att såra mindre.

den självklara och oomstridda sanningen"Det man inte vet mår man inte dåligt av"

Jag har noggrant beaktat alla upptänkliga för- och nackdelar med att berätta eller inte berätta. Jag har lagt mig vinning om att verkligen försöka se det ur hennes perspektiv. Jag känner henne väl, bra mycket bättre än vad du och andra i denna tråden gör!Ingen av de fördelar du räknar upp väger tyngre än det faktum att det skulle såra henne och skada vår familj om jag berättade.

Ni som argumenterar med mig; har ni verkligen tänkt efter vad vi pratar om?Jag anser att otrohet inte är ok.Det jag argumenterar för är att jag har valt att INTE BERÄTTA om min otrohet.Försök gärna att skilja på dessa saker innan ni argumenterar med mig.

Ja, och erkänner oförbehållsamt att det är inte ok. Jag försöker inte försvara eller bortförklara min otrohet.

Det är inte ok att jag var otrogen. Jag vill inte att hon ska vara otrogen. Om hon väljer att vara otrogen så är det inget jag kan göra något åt. Om hon skulle vara otrogen så vill jag att hon sköter det lika snyggt som jag = så som jag själv vill bli behandlad.

jag hade inget som helst giltigt själ till att vara otrogen mot henne. Jag gjorde fel. Jag försöker inte ursäkta mig eller skylla ifrån mig.

jag verkligen ansträngt mig att försöka svara öppet och ärligt när det gäller det faktiska förhållandet, även om jag medvetet valt att utelämna vissa omständigheter och detaljer. Det borde inte vara svårt att förstå varför jag väljer att utelämna en del omständigheter (?).

jag hade inget som helst giltigt själ till att vara otrogen mot henne. Jag gjorde fel. Jag försöker inte ursäkta mig eller skylla ifrån mig.Om jag skulle försöka ha en vettig förklaring till varför så skulle jag själv se det som ett försök till bortförklaring. Otrohet är fel och det finns inga bortförklaringar.

Sällar du dig till skaran som verkar tro att jag kan göra fel till rätt genom att såra henne och berätta?I dag vet hon inget och hon misstänker inget. Hon mår bra och familjen mår bra.Vad skulle då bli bättre av att jag berättade?

Nej jag är inte längre otrogen.Jag hade inget som helst giltigt själ till att vara otrogen mot henne. Jag gjorde fel. Jag försöker inte ursäkta mig eller skylla ifrån mig.

Jag argumenterar absolut inte för att rättfärdiga min eller någon annans otrohet.

Vi är överens att det är bättre att få veta sanningen på en gång än långt senare, att det gör mindre ont om man får reda på en gång och från källan.Men återigen; detta är ju rent hypotetiskt och gäller bara under förutsättning att sanningen kommer fram.Om det inte kommer fram så blir det ju något helt annat.

Min partner vet inget, har ingen konstig känsla och hon mår alldeles utmärkt. Familjen mår bra och vårt förhållande är numera fantastiskt.Därför gäller: Det man inte vet mår man inte dåligt av.

   Ja det är fel med otrohet. Jag har gjort fel och alla gör vi fel. Även mot bättre vetande så gör vi tyvärr fel.Men ibland tycker jag inte att det är fel att undvika att berätta sanningen, det är liksom poängen i hela mitt resonemang

Nej jag är inte längre otrogen.

-------

Lam, jag uppskattar om du åtminstone försöker läsa ovan och om du slutar att framföra dina lögner.

Jag kommer inte att diskutera detta något mera med dig.

Du får fortsätta eller göra precis vad du vill.

molly; det vore även intressant att få en seriös och förhoppningsvis eftertänksam kommentar även från dig när det gäller ovan "Anonym Erfaren Kvinna". Jag har sett att du (åtminstone ibland...) har god förmåga vara mera öppen för andra intryck, därav min nyfikenhet.

molly;

OBS, OBS, OBS:
Nej jag är inte längre otrogen.

Ang Erfaren Kvinna;
Läs!
Nej hennes man hade inte berättat för henne. Det tog ju 10 år innan det avslöjades.
Hon var glad och tacksam för att hon inte hade fått veta det direkt.

Jag skulle också, precis som han, vara ärlig och erkänna allt om jag blev avslöjad.

Ja, han hade precis som jag gjort allt för att lappa ihop förhållandet. Både han och jag har lyckats med detta!

Han hade varit upprepat otrogen, liksom jag (men jag har absolut inte varit notoriskt otrogen).
Jag har väl inte ljugit om det på något annat sätt än vad han gjorde? I mitt fall har det ännu inte gått 10 år,så då har jag väl ljugit mindre än vad han gjorde?

Vare sig han eller jag hade pratat med våra fruar om de ville veta eller ej.

Ok, han respekterade sin fru, men jag respekterar inte min fru. Hallå, var är den stora skillnaden?

molly;
Ok, den enda avgörande skillnaden är att han verkar känna ånger medan jag verkar att inte göra det, sett med dina ögon...
Kan du vara snäll och citera de stycken som tyder på att han känner ånger,
respektive de stycken som tyder på att jag inte skulle känna ånger?

Ja, Erfaren Kvinna utgår från sina känslor och jag utgår från mina känslor och vad jag tror att min fru tycker.
Ja, det är en väldigt självklar och tydlig skillnad mellan mig och Erfaren Kvinna.
Men hennes man gjorde ju precis som jag, han utgick från vad han trodde och han valde att under en tid av 10 år inte berätta.
Vad är i detta fallet den tydliga skillnaden mellan honom och mig?

Återigen;
jag tycker inte att otrohet är ok.
Jag försöker inte bortförklara eller rättfärdiga min otrohet.
Dock försöker jag förklara varför jag har valt att inte berätta.

molly;
Ok, den enda avgörande skillnaden är att han verkar känna ånger medan jag verkar att inte göra det, sett med dina ögon...
Kan du vara snäll och citera de stycken som tyder på att han känner ånger,
respektive de stycken som tyder på att jag inte skulle känna ånger?

Ja, Erfaren Kvinna utgår från sina känslor och jag utgår från mina känslor och vad jag tror att min fru tycker.
Ja, det är en väldigt självklar och tydlig skillnad mellan mig och Erfaren Kvinna.
Men hennes man gjorde ju precis som jag, han utgick från vad han trodde och han valde att under en tid av 10 år inte berätta.
Vad är i detta fallet den tydliga skillnaden mellan honom och mig?

Återigen;
jag tycker inte att otrohet är ok.
Jag försöker inte bortförklara eller rättfärdiga min otrohet.
Dock försöker jag förklara varför jag har valt att inte berätta.