GoC

Äldre 24 Sep 22:00

37 svar

Söker folk som använt sig av/ funderar på att använda sig av spermadonation

Vi har precis fått ett första besked på att min sambo inte har några spermier. Fler utredningar väntar men det ser mörkt ut för oss. Jag lever dock på hoppet om att de ska hitta nån/några spermier i testiklarna. Jag har så otroligt svårt för att tänka mig att använda en spermadonator. Jag vet egentligen inte varför det skrämmer mig så. Det biologiska bandet är tydligen viktigare för mig än vad jag trodde. Berätta gärna era erfarenheter om att använda spermiedonation. Hur tar barnen det? Hur går tankarna hos pappan och mamman? Berätta gärna så myclet som möjligt. Lever i en sörjande bubbla just nu och vet varken ut eller in...

GoC

Äldre 27 Sep 14:04

#2

PiOmiO skrev 2014-09-26 22:08:11 följande:

Hej! Jag plussade i lördags. Gjort IVF med donerade spermier. Känns som det självklaraste i världen. Mannen har dock vetat om att han förmodligen inte hade fungerande spermier relaterat till hans cancerbehandling. Vilket jag vetat sedan vi blev ihop för 8år sedan. Efter att ha försökt att få barn sedan 5år tillbaka så är vi nu upp över öronen lyckliga och förväntansfulla! Det gäller bara att bearbeta tanken. Vi kommer vara öppna gentimot barnet och familj+vänner många vet redan om att vi kommer använda oss av spermiedonator, absolut inget att skämma för!!

Åh vad skönt med svar från någon i samma sits. Grattis till plusset! Jättefint att den hjälpen finns. Vet ju att det inte är något att skämmas för jag är bara så otroligt rädd för att barnet inte kommer att ta det bra... Jag har väldigt stark relation med min pappa och kan inte föreställa mig hur det skulle vara om jag visste att han inte var min biologiska pappa. Har så otroligt många och säkert väldigt dumma tankar just nu.... Hur gick dina tankar i början? Var donation ett självklart val redan från början för er?

GoC

Äldre 28 Sep 15:57

#4

PiOmiO skrev 2014-09-28 14:23:44 följande:

Eftersom vi vetat det så länge så var vi redan där framme i tankarna när det visade sig att vi behövde ställa oss i donationskön. Så det har känns väldigt "normalt" haha.

om man är öppen gentimot barnet från start så tror jag inte det kommer bli några problem..om man själv är trygg i situationen. Det finns ingen annan "biologisk pappa" då det bara är en som kan vara pappa till barnet så är det din man, donatorn är en donator liksom en donator som donerar en njure eller vad som helst, donatorn kommer dock ha en genetisk koppling till barnet men ingenting annat. =)

Och det är bara barnet som kan ta kontakt med donatorn inte vi som föräldrar. Klart ditt blivande barn också kan få en tajt relation med sin pappa, som är din man såklart=) men såklart så kanske nyfikenheten kommer om vilka likheter barnet fått från donatorn, å då är det vår uppgift som föräldrar att stötta barnet i det. Tror givetvis på en helt annan reaktion om man berättar för barnet i tonåren, då blir nog det hela mer problematiskt

Bra inställning... Skulle det bli donator för oss skulle jag absolut berätta redan från början. Just nu kan jag inte låta bli att titta på andra pappor som har barn och tänka att det biologiska band som finns där inte kommer finnas i vår familj... Det gör så ont... Jag känner att jag måste ha en bra inställning till det själv om jag ska kunna avdramatisera detta för eventuella barn. Hur tänker ni med syskon sen? Jag är redan långt fram i tiden i mina tankar... Jag är rädd för att det inte ska ta sig på ett visst antal försök att inte heller syskonen kommer att bli biologiska...

GoC

Äldre 29 Sep 10:40

#6

Ska ta med mig kommentaren "om barnet får en ny njure, är det inte ditt barn då?". I mitt huvud är det självklart att barnet fortfarande är ditt. Även om jag känner att det är annorlunda med en spermie. Men sådana kommentarer är de jag ska samla på hög och hoppas att jag en dag kan känna att det är ok med en donator. Jag är nog helt enkelt alldeles för oerfaren när det gäller det här med donator. Känner ingen runt om och inte heller någon som jag pratar med vet någon som donerat. Skulle så gärna vilja träffa en familj som använt sig av donerade spermier för att lättare ta in. Kostnad har jag inte ens funderat på... Inte kommit så långt än. Men vad betalar man för spermiedonation med insättning och allt runt om?

GoC

Äldre 7 Oct 08:42

#10

Bling1975 skrev 2014-10-06 23:32:58 följande:

Jag har ett helt underbart barn på 2,5 år som blev till med både donerade ägg och spermier. Det är absolut inget vi tänker på och hon är så galet lik mig och min man i sättet, talet och mimiken så det finns ingen tvekan om vilka som är föräldrarna. Jag har bara fantastiska erfarenheter av den här vägen till barn.

Det vi har gjort är att välja öppna donatorer och vi kommer vara mycket öppna med vårt barn om donationen och resan vi gjorde för att få barn. Vi kan redan nu prata om det trots att barnet är för litet för att förstå, men jag vill inte att det någonsin ska upplevas som en hemlighet eller ett avslöjande. Som jag har förstått det så är det bästa botemedlet mot att barnet ska ha negativa tankar om donationen eller grubbla för mycket på sitt genetiska ursprung.

Åh jag förstår, vilken gåva att få barn fast man egebtligen inte kan. Min största rädsla är att barnen ska som också enligt forskning, känna en stor sorg och saknad... Är det något du tror ert barn kan uppleva? (förlåt för konstiga tankar och funderingar men jag känner att jag måste fråga allt för att kunna ta ett beslut)

GoC

Äldre 7 Oct 11:28

#12

Bling1975 skrev 2014-10-07 10:43:02 följande:

Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att hon kommer att känna sig oerhört älskad. Men visst har det varit en oro för mig också, speciellt eftersom vi var tvungna att använda dubbeldonation.

Nu har vi gjort behandlingen utomlands vilket innebär att vi har väldigt mycket information om donatorerna inkl. foton samt handskrivna brev till ev. barn om varför de donerade. Vill hon veta mer så får vi kontakta dem och givetvis stöttar vi henne om hon skulle vilja åka och träffa någon av dem när hon blir vuxen.

Det är dock inte så vanligt att barnen vill det. Av de ca 400 svenska donatorbarn som nu är över 18 år så är det bara 3 eller 4 som har begärt ut uppgifterna från kliniken än så länge. Men det kan vara så att många får funderingarna först när de själva planerar barn så det är lite tidigt att dra några slutsatser.

Jag tänker också att vi självklart skulle stötta och använda oss av öppen donator för att barnet själv ska få välja. Jag vet bara inte hur jag ska tänka längre för jag försöker att ta in och läsa på men när tankar kommer till att jag ska göra det här så tar det stopp. Problemet för mig är att jag kan få barn naturlig väg men min sambo kan inte få alls. Det gör att jag måste göra ett val. Min sambo har inget val. Men jag har. Det känns otroligt svårt och jobbigt. Det får mig att tänka pånframtiden och om mina barn skulle må dåligt av detta så skulle jag ta på mig skulden. Är jag beredd på det? I detta nu känns det som att mitt val är min sambo eller barn då jag har så svårt att tänka mig donation. Och det är ett fruktansvärt svårt val... :(

GoC

Äldre 20 Oct 17:55

#13

Då damp andra beskedet ner i brevlådan. Inga spermier i det heller vilket var väntat. Det som visade sig avvikande i blodproverna var högt fsh. Vi ska få göra biopsi som nästa steg och läkaren säger att det är 50 procents chans att hitta spermier där. Någon som vill dela med sig av erfarenheter med noll spermier och högt fsh? Gärna solskenshistorier... Har vetat om detta i snart en månad men har fortfarande panikångest om nätterna och mår fruktansvärt dåligt av det här...

GoC

Äldre 20 Oct 20:33

#15

sina skrev 2014-10-20 18:07:24 följande:

Nu är jag kvinna, så det är inget som känns konstigt eller fel eller "skamligt" i att jag inte har några spermier, men det finns ingenting i mitt liv som är så självklart som att just jag är mamma till just det här barnet. Själv har hon (fem år) än så länge inte några funderingar alls. För henne är det är så självklart att vi fick spermier hos doktorn för att ingen av oss har några egna.

Ja jag kanske fick det att låta som nåt annat men jag är också kvinna. Mina känslor är att det är jobbigt att tänka sig donator när det egebtligen inte är mig det är fel på. Att jag egebtligen har möjligheten att skaffa en kärnfamilj men har en sambo som inte kan det.... Det är verkligen jättejobbigt och jag har jättesvårt att acceptera detta :(

GoC

Äldre 21 Oct 08:25

#17

sina skrev 2014-10-20 23:28:26 följande:

Förlåt om jag var otydlig. Jag är kvinna, och har inga spermier. Min fru blev gravid med hjälp av spermiedonation, och jag har alltså ingen biologisk koppling till barnet.

Jag förstår nog inte fullt ut vad det är som är jobbigt. Att det är jobbigt för din sambo kan jag väl kanske förstå, och att det är en omställning för dig också, men... Jag vill inte vara taskig, men jag fattar inte riktigt varför det är så extremt viktigt för dig att ditt barn har en genetisk koppling till sin pappa.

Eller är det barnets sits du tänker på - att det är en extra dimension du måste hantera?

Vad säger din sambo om allt det här? Hade det känts lättare att adoptera?

Jag förstår precis dina frågor. Det är exakt dem frågorna jag ställer till mig själv. Vad är det som är så jäkla viktigt med det biologiska? Men magen fortsätter att säga nej vad gäller donation. Jag läser och läser om det för att försöka få magen att acceptera det. Jag tror att det kan ha lite med information jag läst att göra. Att barn som blivit till med donator inte tycker att det är en mänsklig rättighet att skaffa barn. Det har dem ju lite rätt i. Men den längtan man har går inte att ta bort när det finns möjligheter. Det kan också ha att göra med alla känslor som man ser i spårlöst. Hur barn som varit väldigt små när de såg sin biologiska förälder blir så otroligt känslosam när barnet får träffa föräldern igen. Det bevisar för mig att det biologiska bandet har en betydelse... Och jag tror att min mage har fastnat lite där. Jag vill verkligen inte lägga fokus på mig när det är min sambo som har det svårast. Men jag kan heller inte komma ifrån att jag drabbas av det. Det är inte bara han som inte kan skaffa barn när jag lever med honom. Rent oegoistiskt hade det känts bättre att adoptera då man inte sätter någon till världen utan en biologisk pappa. Men jag är i de här tankarna väldigt egoistisk och vill verkligen gå igenom en graviditet. Det är så här mina tankar går... Och jag kan inte rå för att de gör det...

GoC

Äldre 21 Oct 18:17

#20

sina skrev 2014-10-21 08:48:20 följande:

Fast nu tror jag att du helt enkelt lider av... Ja, det finns ett tjusigt ord för det, men typ att du dömer utifrån vad du ser, inte vad som faktiskt finns. Du har ett skevt urval. Och det är liksom inget konstigt i att det är de som är missnöjda som hörs mest.

De allra, allra flesta donatorbarn är glada över att de finns, och glada över att deras föräldrar hade möjligheten att få hjälp. De flesta tonåringar som har tillkommit med hjälp av donation är lite nyfikna på vem donatorn är, men ytterst få är faktiskt, när det kommer till kritan, intresserade av att leta upp honom. (Jag har inte läst några studier om ÄD-barn, så därför skriver jag "han" om donatorn.) De är nöjda med att de har möjligheten, och de flesta verkar vara för öppna donatorer, men det är nästan ingen som begär ut kontaktuppgifter.

De flesta adopterade verkar också vara lite nyfikna på sina biologiska föräldrar, men Spårlöst-grejen verkar vara rätt ovanlig. Men jag har inte så stor koll på adopterade, så jag ska inte ta mig tolkningsföreträde.

Grejen är den här: Om du inte vill ta emot en donation så ska du inte göra det. Det är inte rättvist mot någon - särskilt inte mot barnet.

Men om du bara är rädd, så läs på. Fråga. Prata. Läs forskningsstudier.

Det finns fler heterofamiljer som har fått barn med hjälp av spermiedonation - ni är inte ensamma!

Tack snälla för att du tar dig tid att bolla tankar. Kan mycket möjligt vara så att jag dömer mer än vad jag behöver. Även om det inte känns så. Men jag har ändå levt i tron om att min sambo sedan 11 år tillbaka ska bli pappan till mina barn. Endast 3 veckor har jag vetat om att det inte blir så... Vilket så klart är en chock och en stor sorg. Både för honom och för mig. Jag förstår att vi inte är ensamma men problemet för mig är att jag inte har någon som varit med om detta och som jag kan bolla med. Det är otroligt viktigt för mig att prata om det men när ingen jag pratar med förstår känslan så får jag inte ut något av det.

Jag vill ta in att det inte är konstigt att använda en donator. När jag ser på det utifrån så ser jag det som världens finaste gåva. Men när jag föreställer det för min egen del så känns det bara fel... Och jag är otroligt ledsen för att jag har den känslan. Jag läste bloggen du länkade. Och jag är rädd som du säger. Jag har läst all min vakna tid sedan 3 veckor tillbaka. Läst och tagit in. Men är fortfarande rädd. Rädd för det många säger och som även hon i bloggen nämner. Att den sorg man får i o med ett sådant här besked inte försvinner även när barnet är här. Jag vill inte se mig själv bära på en sorg i min framtid. Min största rädsla är också att vi går igenom en donation men att sedan sambon skulle lämna mig. Då har jag valt donation för hans skull och så står jag där... Det är en situation som skulle kunna uppstå även om det inte känns så nu. Då måste jag själv vara helt säker på mitt val och veta att gör rätt oavsett situation.

GoC

Äldre 22 Oct 21:18

#22

sina skrev 2014-10-22 10:08:52 följande:

Men du, mejla tjejen som har bloggen (gå in på fliken "om mig") och fråga om hon har lust att bolla lite tankar?

För mig är det ju liksom inget konstigt att mitt barn kom till med donation - det har jag varit inställd på så länge, och har ju lite andra förutsättningar.

Visst kan jag sörja ibland att vi inte kunde göra barn hemma, bara vi två, utan någon annan inblandad, men nu går det inte, och det är som det är och det gäller bara att göra det bästa av det utgångsläge man har. Och jag sörjer absolut inte det barn jag fick, eller önskar att omständigheterna vore annorlunda nu.

Och får ni barn via DI är det ju din sambo som är pappan. Han kommer att bli ditt barns pappa på alla sätt utom ett.

Och om nu din sambo skulle lämna dig - spelar det då någon roll om ert barn har hans gener eller inte? För din skull? Alltså, vad skulle vara skillnaden för *dig*?

Jag hoppas att tiden kommer att få mig att landa i den här situationen och att jag kommer att känna att det biologiska bandet inte är så himla viktigt. Just nu känner jag att en eventuell separation skulle vara jättejobbig om vi genomgått donation. Men det kan också ha med att göra att jag inte landat själv än. Så jag ser det som att barnet då får en biologisk donator, en social pappa och en tredje om jag skulle träffa någon ny... Jag som egebtligen velat ha den där kärnfamiljen... Ja det är mycket tankar som du hör. Har redan skrivit ett mejl till henne och jag får tacka ödmjukast för tipset då vi verkar vara i exakt samma sits. Så otroligt skönt att bolla med någon. Tack!

GoC

Äldre 4 Nov 22:58

#26

Här söker jag fortfarande efter fakta och försöker fortfarande att då tanken på donation att landa... Men det går sådär... :( hur lång tid måste man stå i kö för dobationsförsök? Är det olika i olika landsting? Är det någon som vet hur länge man måste stå i kö i örebro län?

GoC

Äldre 5 Nov 21:02

#28

PiOmiO skrev 2014-11-05 19:15:13 följande:

Sahlgrenska i Göteborg var det 1.5år när vi ställde oss i kön, men sedan höjde dom till två år =/

Ok... Tråkigt att höra... Hur är det med syskonförsök i Sverige? Är det bara tillåtet att få ett barn med hjälp av donator?

GoC

Äldre 7 Nov 10:37

#33

Vi bor i Örebro så då kanske vi har lite tur mitt i all otur ändå. Skulle det bli donation för oss så är det viktigt för mig att i af barnen får en och samma biologisk pappa. Men om jag förstår rätt nu då så får man 3 IVF-försök här i Örebro som är bekostnad av landstinget. Och man får även göra syskonförsök, dock får man bekosta detta själv. Är det rätt så långt? :) en djungel det här ju...

GoC

Äldre 7 Nov 20:33

#35

PiOmiO skrev 2014-11-07 17:04:12 följande:

suck. Förlåt men måste rätta dig nu. Det finns bara EN pappa och det är din man. Donatorn är en donator, och absolut ingen biologisk pappa punkt!

Förlåt att jag skrev så... Raderade faktiskt en gång efter att jag skrivit det då det kändes fel och jag förstod att folk skulle reagera. Funderade vad jag skulle skriva istället till jag insåg att det i mina ögon blir det den "biologiska" fadern även om den sociala pappan är min sambo och den enda som betyder något. Såklart. I mina tankar blir det som att leva i förnekelse om donatorn inte är den biologiska pappan... Men jag menar inte att det är något dåligt med det för det! :) i mitt huvud behöver jag bearbeta att den biologiska fadern inte kommer att vara den riktiga pappan. Det kommer endast att vara den man som donerat säd. Dock är det den biologiska enligt min biologimening. Detta är inget jag känner att jag vill diskutera, bara vill mena att vi kan se olika på saker och ting.

Söker folk som använt sig av/ funderar på att använda sig av spermadonation

INNEHÅLL