• bkmamma

    Snälla hjälp, tips/råd!

    Ja då var det lördag igen då! Lördag ska ju vara den bästa dagen på veckan, eller? Så är det nog för "normala" familjer, men i vår familj är lördagar TERROR, ren terror! varje lördag sitter jag på toaletten med sprutande tårar, ett hat och en enrom besvikelse på livet, en maktlöshet, en känsla att bara vilja packa min väska, ta med mig min dotter och fly.

    Vår 6 åriga son har diagnosen asbergers/adhd.
    Ända sedan han föddes har livet varit ett rent helvete (det är HEMSKT att känna så, men det är mitt liv och min sanning). Det är som att ha ett spädbarn fast som kan tala,tänka,sparka,slåss,vara uppkäftig m.m
    Han är EXTREMT uppmärksamhetskrävande speciellt mot mig (som han vet kommer när han ropar), styr oss alla, tar över ALLT, avbryter oss alla, slåss och bråkar med sin lilla syster konstant.
    Han ska ha hjälp med att klä sig, ta på sig skor, torka sig på toaletten, sover inte på nätterna, skall nattas med bok,klia på ryggen, saga m.m Han har KONSTANT ljud för sig då menar jag KONSTANT. Höga, hemska och monotona ljud, klappningar och knäppningar med händer, påpekar oss övriga minsta lilla sak eller ord vi säger, korrigerar direkt om lilla syster säger något fel (lillasyster är 3 år och kan inte prata ordentligt). Vi har jobbat som DJUR med vår son, vi får konstant beröm av pedagoger, familjeenheter m.m för hur fantastiskt pedagogiska vi är i hemmet, hur bra tålamod vi har m.m. Vi har jobbat sten hårt för honom och all tid, fokus och energi har gått åt till vår son. På köpet har vi andra fått psykisk ohälsa i form av kroniska sömnproblem, panikångest, socialfobi m.m m.m
    Lilla syster är SÖNDER STRESSAD , kan inte sova, inte äta, inte prata ordentligt m.m m.m Jag och min sambo tjafsar hela tiden pga av irriteration till vår son som vi istället tar ut på varandra. På kvällarna när man efter lång stund fått barnen i säng så stupar  vi föräldrar av utmattning. Livet har blivit ett rent helevte! Vi som förr var så sociala och hade ett stort antal vänner har idag knappt några vänner kvar. Vi tackar jämt nej till inbjudningar, skulle ALDRIG kunna bjuda hem folk för barnen hänger i taket och klättrar på väggarna så folk orkar inte vara kvar. Förutom allt det här så får vi även gå rond i att agera vakt för barnens hälsa då dom konstant slåss med varandra. Nu när sonen blivit äldre har han dessutom blivit mer aggressiv i sitt sätt att slåss. 
    När dom inte slåss kräver dom (mest sonen då) vår uppmärksamhet, han ropar MAMMA minst var 3:e minut från morgon till kväll. Jag får inte kissa,bajsa eller duscha för då står han och slår i handtaget. Maten ska vi inte ens prata om, det är den värsta situationen av dom alla då dom bägge är över,under,över,under bordet, sjunger, leker, kladdar, skriker, klappar händer m.m m.m 9/10 slutar det med att minst 3 av oss får magkatarr av stressen.
    Under veckorna när han går i skolan är livet hemma betydligt lättare då han oftats är trött, men helgerna är tortyr och ser alltid likadana ut. Vi brukar alltid aktivera honom på helgen, men då vi båda är helt slut är det svårt att alltid ha energi att hitta på något. BUP har erbjudit oss medicin i 2 års tid men vi har tackat nej i hopp om att kunna hantera detta själva, men nu känner vi att vi inte längre har kontroll över problemet. Båda jag och pappan är LIVRÄDDA för mediciner och att det ska påverka vår sons "goda" sidor eller få honom att må dåligt på något sätt.
    Under veckorna när han är någorlunda "lugn" tänker vi alltid "nej han behöver absolut inga mediciner" men så fort helgen kommer så känner vi "MEDICIN NU"". 
    Det som rä allra värst för min del är att stå och se hur vår dotter som bara är 3 år är totalt sönder stressad av detta. hon kan inte äta, sitta still, stakar sig när hon ska prata, pratar jätte snabbt för att hinna prata färdigt m.m Jag har så många gånger velat ta med henne och flytta men samtidigt vill jag inte splittra familjen. 

    Ni som har barn med liknande problem, har ni mediciner till er/era barn och hur har det varit för er?

  • Svar på tråden Snälla hjälp, tips/råd!
  • bkmamma

    Jag blir nästan tårögd av era svar. Känns helt otroligt att någon ens orkar läsa eller bry sig. tack för era svar, ni anar inte hur mycket det ger att läsa.

    Jo mediciner är nog ett måste (även om vi är emot det) för nu är det kris. 
    I dag har varit en av dom värsta dagarna någonsin. Vår son har låtit (ljud) hela dagen, varit hyperaktiv, stressar hela familjen så vi alla får en max puls. Det som är värst för oss är att se på hur hyser stressad lilla syster blir

    Vi har blivit erbjudna stödfamilj också men tackat nej till det men för jag är LIVRÄDD för att främmande människor skall ta hand om våra barn (man har ju hört om hemska exempel). Kan dock säga att även det börjat locka lite nu för vi har inte haft en enda barnvakt på 6 år (vi har ingen släkt eller familj som kan hjälpa oss). 
    Vad tror ni om detta med stödfamlijer?

  • bkmamma

    Än en gång, jag är så otroligt glad över era svar!! Pga av att jag alltid håller upp en god min, håller allt inom familjen och aldrig litar på människor omkring mig så blir man otroligt ensam i dessa problem. Tack för att ni läser och svarar.

    Angående att ringa BUP: Varje (bokstavligen talat) helg i över två år så är det två tankar jag har:
    1. Kör MIG till psyket så får jag vara ifred, sova, slippa alla ljud, slippa allt ansvar, slippa se, lyssna, slippa se barnens stress, slippa agera livvakt/securitas vakt , slippa höra alla skrik, bråk och galenskaper.
    2. Ring BUP akut vi måste få hjälp NU

    Det finns inte en enda helg jag inte känner eller tänker så här.

    Tyvärr gör jag absolut ingenting åt det utan fortsätter så här år efter år, helg efter helg och härdar ut tills måndagen kommer och jag får andas ut på jobbet.
    Så varför ber jag inte om hjälp? Jo för att jag är rädd, osäker, känner mig misslyckad, hoppas att det ska "gå över" och bli bättre, skyller på allt annat, undrar om det är mig det är fel på och inte barnen? eller är det oss föräldrar osv osv. Jag som alltid kunnat hjälpa alla andra i nöd, 
    varför kan jag inte hjälpa min egen familj?! Tänk om dom tar barnen ifrån oss om vi säger sanningen (att vi inte orkar längre). 

    Så där går det runt i mitt huvud. Ångest, skam, misslyckande, sorg, bitterhet och rädsla för att förlora barnen, kontrollen och för att vika ut mig som en misslyckad mamma.

    Tanken på att livet skall se ut så här och att problemen kommer att eskalerar i den takt de redan gör, får mig att bara vilja ge upp ibland.

    Jag själv mår så fruktansvärt dåligt så jag vet inte om jag någonsin kommer hitta tillbaka till mitt riktigt jag igen. Vårt förhållande har tagit rejält med smäll genom åren och även barnens pappa mår psykiskt dåligt numer (deprimerad).

    Kan mediciner och en stödfamilj reparera vår familj? Kommer vår son att bli såpass "lugn" så att vi kommer kunna leva ett normalt liv? Med normalt menar jag: Äta mat, leka, bjuda hem folk, gå hem till folk osv

    En annan tanke som också finns hos mig hela tiden är:
    Är det bättre för barnen om vi delar på oss. Jag har ett barn, min sambo ett och sedan pendlar vi varannan vecka och kanske spenderar helgerna ihop? Men den tanken känns också hemsk för jag och min sambo vill inte skiljas och trots allt så älskar barnen varandra. Samtidigt så kan dom inte vara tillsammans på det här sättet med bråk och slagsmål.

    Jag vet inte riktigt vilken väg vi ska ta och vilken hjälp vi ska be om för att alla ska må bra
     

Svar på tråden Snälla hjälp, tips/råd!