Tycker du att det är rätt att berätta för sitt barn om sin psykiska ohälsa/funktionsnedsättning?
Skulle du berätta för ditt barn om din/nära anhörigs psykiska ohälsa? Varför/varför inte? Vilken ålder skulle barnet vara i?
Skulle du berätta för ditt barn om din/nära anhörigs psykiska ohälsa? Varför/varför inte? Vilken ålder skulle barnet vara i?
Jag skulle inte bli upprörd så länge det läggs på barnets nivå. Barn förtjänar sanningen som alla andra och tar det mesta naturligt.
För mig är det självklart Ja. Men anpassat till barnets ålder och förståelse.
Har själv fått förklara barnets egen AS diagnos för denna vid ca 5 års ålder. Har även fått förklara depression (min, då barnet upptäckte min citalopram-medicin och frågade kring denna (då ca 12 år). Samt missbruksproblematik hos barnets andra förälder då denne inte hört av sig eller betett sig som "vanligt folk" när barnet var 14 år.
Man kan inte undanhålla viktig information och ljuga för barnen när de ställer raka frågor bara för att det är obekvämt och svårt.
Vet faktiskt inte. Det gäller väl att försöka se till barnets mognad och om informationen är relevant och viktig för barnet i det läget. Små barn kan vara väldigt accepterande och det är bra att få dem att förstå att människor kommer med olika förutsättningar. Samtidigt så har en del av de både psykiska och fysiska sjukdomar en skrämmande och mörk sida och det kan vara mer belastande än nyttigt.
Jag hade en nära anhörig som begick självmord till följd av en depression när jag var 4 år. Min mamma berättade hela historien för mig först när jag var vuxen. Innan dess mummlade de bara något om att det var hjärtat...
Slutligen så får man ju se till den anhörige eller personen det gäller: folk har olika behov av privatliv och förståelse.
Ja, i normalfallet ska man berätta. Barn är inte dumma, de märker att det är något och allting blir bara mycket sämre av att man inte berättar sanningen. Man lär dem dessutom att psykisk ohälsa är något man ska skämmas för.
Vilken ålder? Önskar att jag visste svaret...
Självklart måste de få veta - det hjälper dem att förstå, och ger dessutom en bas för förståelse längre fram i livet.
Typ "Bipolära ÄR inte farliga jävla idioter. Det VET jag, för min mamma är bipolär, och så länge hon medicinerar så är hon helt som alla andra" istället för "Bipolära är instabila idioter som förstör alla i sin omgivning" (Det sistnämnda är en åsikt/fördom jag Ofta springer på, som varandes bipolär)
Beror på:
Jag hade nog berättat om att jag mådde dåligt i perioder och behövde medicin/läkarhjälp emellanåt, och att det inte har något att göra med barnet eller hur det beter sig.
Men jag tycker inte att barn ska behöva höra detaljer om självmordstankar och dramatiska tillstånd som psykoser, då detta kan föda stark ångest hos barnet.
Jag skulle inte bli upprörd så länge det läggs på barnets nivå. Barn förtjänar sanningen som alla andra och tar det mesta naturligt.
Jag skulle inte bli upprörd så länge det läggs på barnets nivå. Barn förtjänar sanningen som alla andra och tar det mesta naturligt.
Ja, på barnets nivå. Även psykos kan barn säkert bearbeta med rätt inramning (det är inte så farligt som okunniga människor tror). Men självmordstankar bör man vara försiktig med om det gäller egna föräldrar, tror jag. Det kan man berätta när de är vuxna.
Beror på:
Jag hade nog berättat om att jag mådde dåligt i perioder och behövde medicin/läkarhjälp emellanåt, och att det inte har något att göra med barnet eller hur det beter sig.
Men jag tycker inte att barn ska behöva höra detaljer om självmordstankar och dramatiska tillstånd som psykoser, då detta kan föda stark ångest hos barnet.
Beror på hur gammalt barnet är, vad som hänt och vilken släkting/närstående det är. Handlar det om en avlägsen faster eller kanske en förälder som barnet upplevt saker med.
Givetvis berättar man utefter barnets ålder alt pratar med någon expert på området innan om man är osäker. Min äldste har en npf diagnos och där har vi pratat mycket även om psykiska sjukdomar även hos andra som han träffat på hans nivå.