ljug

Nej så behöver det inte alls va.
Mamman kan välja att avsluta förhållandet, och ändå bestämma sig för att inte vilja samarbeta för fem öre.
Gissningsvis av anledningen att hon kanske trott att pappan skulle falla på knä och bönfalla henne att stanna kvar och betyga henne sin innerliga kärlek. När det inte inträffade så fick hennes ego en rejäl törn, och sen ska han straffas genom att helst inte få träffa barnen mer.

Det är ju rätt självklart att pappans nya betyder mer än barnets mamma. Sedan de gemensamma barnen betyder lika mycket som de tidigare för honom. Men med en mamma som helat tiden påtalar att det inte är så, att de nya barnen betyder mer. Då ser det tidigare barnet orättvisor i allt, speciellt som någon så villigt pekar ut dem.
Då är det orättvist att ha ett liv när barnet inte är där. De nya barnen ska aldrig få göra något när det tidigare inte är där osv. Ingen kan leva så i längden.

Att ha speciellt stor inverkan vh finns inte på kartan. För att ha inverkan krävs ett bra samarbete, annars spelar barnet ut föräldern som ställer krav med hjälp av den andre föräldern. Är det så så hjälper inte ens vv.

Att bli lämna kan vara svårt nog. Det behöver inte vara på ett fult sätt för att såra. Men man väljer själv hur man skall hantera den erfarenheten. Man har eget ansvar för sina handlingar. Att man blivit sårad är ingen ursäkt för dåligt uppförande i tio år efteråt.

Visst finns det båda sorter, de som lämnar och de som blir lämnade.
I många fall tror jag att de som blir lämnade på ett riktigt fult sätt är de som tänker mest, och de som faktiskt sätter sitt barns behov i första rummet, dvs pratar inte skit om den andre och vill att barnet ska ha en fortsatt kontakt med pappan.

De som lämnar däremot har haft gott om tid på sig att planera sitt steg och hur dom ska agera för att få barnen med sig, skaffat nytt boende osv. De slänger fram flyttanmälan samtidigt som dom gör slut, och pappan hamnar i chocktillstånd och skriver på, dumt nog.
Dom har även haft gott om tid på sig att bearbeta barnen, knyta dem hårdare till sig, få dem åt "rätt håll" sas.

Jag förstår rent ut sagt inte hur du tänker nu.
Det finns ingen kvinna som ska uppfostra ditt/ert barn, det ligger på pappan att uppfostra barnet när det är hos honom. Med din inställning så kommer det att bli svårt, mår illa av tanken, sårad, osv.
Det du åstadkommer med den inställningen är att du sätter ditt eget barn i en riktig rävsax. Jag antar att du skaffat barn med en man som du har förtroende för?
Då får du fortsätta ha förtroende för hans uppfostran, även om en av er, eller båda vill gå skilda vägar.

Även om man väljer att gå in i ett förhållande där det finns ett barn sen innan, så innebär det inte att man väljer att gå in i ett förhållande där det sitter en utomstående "stalker" och försöker styra ens liv. DÅ kommer problemen som ett brev på posten, och de problemen drabbar ditt barn som du påstår dig älska så mycket.
I längden så kommer det att drabba ditt barn som kommer att ses som en belastning och ett oönskat moment som bara drar bråk och problem med sig, genom sin blotta existens.
Så tänk mer än en gång innan du agerar på ditt kränkta ego, vilket ju faktiskt till största delen är det det handlar om. OM du skulle hamna i situationen att ni går isär.

Det är ändå inte en ursäkt för att inte se till sitt barns bästa. Hur sårad du än är, hur mkt du än vill ha barnet för dig själv så sätter man barnet framför sitt eget ego!

Dessutom är en stor del av bonusmammorna själva biomammor och kan utan större problem relatera till känslan att inte bestämma över sitt barn själv. Men istället för att sätta på sig offerkoftan och ignorera barnets bästa så kan de se att barnet har rätt till båda föräldrarna och att en extra vuxen som bryr sig om barnet faktiskt är ngt positivt och inte ngt negativt. Tycker verkligen det är sorgligt när vuxna inte kan arbeta för sitt barns bästa.

Du tror inte att pappan mått lika illa av att vara ifrån sitt barn? Inte ens på halvtid eftersom mamman fick igenom vh tillslut... Jag såg vad det gjorde med min man när mamman tog deras dotter och flyttade - jag har även sett vad det lett till för barnet - och det är ngt jag aldrig skulle kunna utsätta mina barns pappa för, ELLER utsätta mina barn för om vi i framtiden skulle välja att gå skilda vägar.

Och ändå är du ute o svarar i trådar som handlar om styvföräldrar.

Ja ja alla är vi ju olika

De allra flesta vill ju inte va utan sina barn. Men vv är långt ifrån alla barn som trivs med.
Vems välmående hade du satt främst, om dina barn kommit och sagt att dom ville hädanefter bo på heltid hos sin pappa och träffa dig vh.

Hade du fokuserat på dig själv genom att genomdriva vv, mot barnens vilja och välmående?
(Vilket kan va svårt att sätta emot om barnen är lite äldre och har provat vv under en period och vet att dom inte trivs och inte vill ha det så, dessutom så har dom pappan bakom sig som gärna tar emot dem på heltid)

Eller hade du valt att se till barnens bästa och låtit dem få den fasta punkten de önskade sig, även om ditt hjärta slitits itu av tanken?

Ingenting är svart eller vitt. Alla som har vh, har det inte pga att dom inte bryr sig om barnet.

Fast du visar väldigt lite förståelse med hur det faktiskt kan vara....

Okej ska vi gå efter den personen som lämnade?

I deras fall så lämnade biomamman. Två år efter så blev vi ett par.

Min man har kämpat om han inte gjort det och om vh vore vår vilja tror ni att jag hade skrivit denna tråd då?

Vi har gemensamma barn och ser ingen skillnad på dessa barn. Barn som barn.

Dock har nu bonus börjat visa sidor som ej tillhör sidor som denne skulle ha haft om denne bott hos oss.

Vi ville det o vi kämpade för det men förlorade.

Vad exakt skulle vi ha gjort annorlunda?

Att kalla mig o min man för diverse saker och att försvara mammans handlingar är ett tecken på att ni ej tänker er in i barnets situation.

Ni ser ett litet ensamt barn med en kämpande mamma. Bredvid står bonusmamma o förstör o pappa som inte vill kämpa o som gör skillnad.

SÅ SER DET INTE UT HOS OSS

Fast det är just det jag menar med lite förståelse för hur det faktiskt kan vara..

Jag har flera vänner i min närhet där mamman vakt att lämna - eller där de varit överens. Och där det gått åt pipan med samarbetet - pga mammans kontrollbehov. INTE för att pappan var otrogen. INTE för att han var elak när de separerade. INTE för att han träffat en ny omgående. INTE för att han inte tar sitt ansvar. INTE för att han försöker försvåra samarbetet. Utan helt enkelt för att mamman anser att det är hennes rätt som mamma att bestämma över barnen, att hon är viktigare, att hennes aktiviteter går först, att hennes uppfostran är "rätt", att hon anser sig rätt att veta ALLT pappan gör med barnen på sin tid, att hon har rätt att bestämma hur mkt en eventuell ny partner får engagera sig i barnen osv. (Och för att klargöra - i nästan alla fall känner jag mamman så det är inte skitsnack från pappans eller bonusmammans håll).

Det MÅSTE inte vara så - men enligt min erfarenhet är det relativt vanligt. Du kanske har en annan erfarenhet och det är helt ok - MEN du visar ingen förståelse att det kan vara på annat sätt än det DU tror.

HELA ditt första inlägg fullkomligt osar motsatsen. Utan att det finns minsta lilla antydan till dina "kanske" så tar du upp att "kanske" beror på att pappan lämnade. "Kanske" tvingas barnet bo med en bonusmamma som inte tycker om det. "Kanske" väljer pappan sin nya familj o nya barn framför sitt barn från innan.

VÄLDIGT mycket antaganden och "kansken" som är tagna helt ur luften och inte går att förankra NÅGONSTANS i TS inlägg. Inte NÅGOT av det du skriver om. Sedan jiddrar du om att det inte är riktat direkt mot TS... Men varför då ens ta upp frågan? Dina funderingar har INGET med problematiken TS beskriver. Den är HELT OT och som sagt finns inget i dina "kansken" som går att koppla till TS inlägg. Om det inte har ngt med innehållet i tråden att göra- varför mamman motarbetat konstant - varför tog du ens upp det?

Ledsen - men hade du haft förståelse för att det kunnat vara på annat sätt skulle du utgått från vad TS skrivit och inte efter hur det skulle kunna vara istället.