ljug

TS - jag förstår frustrationen. Vi har även vi vh (nej, inte min mans val) och nu när bonus är tonåring tar mer och mer av mammans uppfostran över. Vi försöker uppväga med att lära bonus ansvar och att våga tro på att hon klarar av att möta utmaningar - men vad hjälper det när man inte behöver lyfta ett finger hemma hos mamma, och aldrig behöver stå för vad man tycker eller stå till svars för vad man gjort eller beter sig. När mamman uttryckligen säger att hon inte vill "lägga sig i" när dottern uppenbarligen behöver att hon just lägger sig i. När hon inte vill pressa eftersom det blir ännu värre då... Min man och jag försöker ta det vi kan men eftersom mamman inte missköter bonus så finns det inte en chans i helvetet att vi skulle få boendet mot mammans och bonus vilja. Kämpa mer tycker då någon här - det GÅR inte - inte om vi inte vill förlora henne helt. Min man försökte men då försvann dottern fullständigt från radarn - svarade inte i telefon, svarade inte på sms o mail. Hon kom inte till oss på flera månader. Så nej, det är inte ett alternativ.

Det enda ni kan göra är att fortsätta försöka väga upp och visa ett annat sätt. Och hoppas att hon inte väljer den enkla vägen ut.

Borde inte längre bli förvånad över att det finns människor som anser att pappor (eller mammor för den delen, men det är inte lika vanligt) per automatik inte tagit sitt ansvar pga att de har vh. Det finns ofta en anledning och rent krasst står många på familjerätten och övrigt fortfarande på mammans sida - oberoende hur situationen ser ut.

Men man kan faktiskt inte sätta speciellt mkt avtryck i uppfostran om man har barnet vh. Hur mkt man än försöker. Hur mkt man än träffar barnet i övrigt. Hur mkt man än pratar i telefon eller skypar.

Det är inte heller "bara" att kämpa för vv. Det finns ofta många orsaker till att en förälder har vh, sällan för att de vill eller inte bryr sig.

Påstår man att pappan varit för passiv som låtit mamman härja fritt, ja då känns man dels väldigt verklighetsfrånvänd och dels att man tar sig stora friheter om hur och varför en situation ser ut som den gör - utan några som helst fakta som backar upp. Är inte mamman direkt olämplig så ses man bara som osamarbetsvillig och ngn som baktalar mamman om man försöker anmäla eller stämma.

I vissa fall ÄR det faktiskt så att boendeföräldern ensam uppfostrat - enbart på grund av att boendeföräldern sett till att fet blivit så. INTE för att umgängesföräldern valt det.

Om pappan nu är frånvarande (har vh) pga mamman så faller även det på mamman, eller hur?

Du frågar om TS fattar dåligt (på ett förövrigt mkt otrevlig sätt - varför inte hålla det på saklig nivå?) men det könns som om det snarare är du som vägrar ta till dig att situationer inte alltid är som du anser att de ska vara. Att frånvarande pappor inte alltid är frånvarande pga att de inte vill vara en kika stor del av barnets liv som mamman utan för att mamman tvingat in dem i en situation där de inte har möjlighet att närvara i samma utsträckning.

Om barnet är som hon är pga en frånvarande pappa så är det hu för att mamman vägrade låta pappan vara mer närvarande (och nej, det ÄR inte bara att fortsätta "kämpa". Ofta kommer man till en gräns där mer "kämpande" gör det än värre för barnet).

Du läser inte vad som skrivs va? Eller ignorerar du det faktum att de kom till punkten där det var tvunget att välja boende och barnet tvingades välja - och valde mamman då hon var ensam?

Eftersom det står i lagen att barnen skall lyssnas på och det inte är ngt "allvarligt fel" på mamman (dvs hon missbrukar inte, vanvårdar inte barnet osv) så innebar en ny stämning på boendet med största sannolikhet att barnet än en gång varit tvungen att välja och ställas mot ena föräldern. Och i slutändan antingen fått vh hos mamman mot barnets vilja eller fortsatt som tidigare med vh hos pappa. Dessutom är risken stor att en av föräldrarna förlorat vårdnaden då upprepade stämningar ofta leder till det (pga samarbetsproblem).

HUR skulle det gagnat barnet anser du? Ännu en upprivande stämning med antagligen samma utgång som idag...

Tur att inte mamman gav upp? Jösses, vad ska man säga...

Hur är det TUR att ngn kämpar för att göra det sämre för barnet, gå emot både barnets vilja och domar från rätten?

Hon snackar inte skit om barnet, hon beskriver läget.

Pappan tröttnade inte på att ta ansvar - mamman lät honom inte.

Hur är det med låsförmågan? Hur kommer det sig att du inte lyckas läsa vad som står utan gör en helt egen liten historia?

Är du bonusmamma som försöker göra det bästa av en ohållbar situation? Är du pappa som blir motarbetad av mamman hela tiden? Är du barnet som blir fråntagen rätten till båda sina föräldrar pga att mamma anser sig ha ensamrätt? Eller är du mamman som går in för att förstöra relationen mellan sitt barn och pappan?

Eller hur relaterar du till tråden? Är uppriktigt nyfiken eftersom det är väldigt tydligt att du läser in helt andra saker än vad som berättas...

Du fick nog med det mesta tror jag...

Som sagt läser du saker som inte står. Att du arbetat med barn med problematik men så tydligt väljer att hitta på saker själv finner jag gravt oroande.

VAR har TS hoppat på tonåringen? På vilket sätt? Att beskriva att en ungdom "ljuger, går bakom ryggen på sina vänner. Allt för att få som man vill..." är inte att hoppa på. Har du arbetat med ungdomar borde du veta att detta kan vara helt sant, rent fakta framställt UTAN att "snacka skit".

Att du även tar mamma parti efter att hon handlat som hon gjort är rent skrämmande och visar prov på att du inte kan se saker objektivt utifrån hur ngt beskrivs utan att redan från början utpeka TS och pappan som "skurk".

Barnet ville vara hos båda föräldrarna. Pappan kämpade för detta. Domen blev att barnet skulle bo vv. MAMMAN tvingade barnet att välja EN förälder.

Men det står klart att det inte spelar ngn roll hur illa mamman handlat, hur mkt pappan kämpat eller hur lite TS snackar skit - du har redan bestämt hur det utspelat sig och oavsett om fakta stämmer ihop med din version av historien eller inte så kommer du vrida faktan tills den passar dig bättre.

Det är ändå inte en ursäkt för att inte se till sitt barns bästa. Hur sårad du än är, hur mkt du än vill ha barnet för dig själv så sätter man barnet framför sitt eget ego!

Dessutom är en stor del av bonusmammorna själva biomammor och kan utan större problem relatera till känslan att inte bestämma över sitt barn själv. Men istället för att sätta på sig offerkoftan och ignorera barnets bästa så kan de se att barnet har rätt till båda föräldrarna och att en extra vuxen som bryr sig om barnet faktiskt är ngt positivt och inte ngt negativt. Tycker verkligen det är sorgligt när vuxna inte kan arbeta för sitt barns bästa.

Du tror inte att pappan mått lika illa av att vara ifrån sitt barn? Inte ens på halvtid eftersom mamman fick igenom vh tillslut... Jag såg vad det gjorde med min man när mamman tog deras dotter och flyttade - jag har även sett vad det lett till för barnet - och det är ngt jag aldrig skulle kunna utsätta mina barns pappa för, ELLER utsätta mina barn för om vi i framtiden skulle välja att gå skilda vägar.

Det finns det. Jag har inte påstått ngt annat.

Men i DEN HÄR tråden är det en mamma som velat ha ensamrätt på sitt barn. Likadant anser min bonus mamma - hon är MAMMA, alltså den enda viktiga. Pappan är mindre värd och mindre viktig. Och hon agerar därefter.

Jag håller med om att de stora förlorarna är barnen - men du verkar se allt i svart o vitt och hur det "borde vara". Nu har vi situationer där förhållanden tar slut. Där barn blir till utan att föräldrarna har en relation. Där ens föräldern lämnar eller båda bryter som ett gemensamt beslut. Och vi har fall där den ena föräldern VÄGRAR samarbeta. Som snackar skit inför barnet, baktalar och försvårar. Som flyttar med barnet, vägrar följa domen osv. Där ÄR det kaos och DÄR är en situation som är verklig.

Du kan prata om önsketänkande och om hur du VILL att det ska vara hur mkt som helst - det innebär inte att dessa situationer som är vardag för tusentals barn och föräldrar försvinner.

När vi läser hur både barn och ens föräldern (här pappan) far illa över hur den andra föräldern (här mamman) betett sig så sitter vi med en redan "färdig" situation. Och att prata om hur man borde bete sig hjälper inte. För föräldern som bråkar och använder barnet som slagträ slutar inte för det.

Ja tyvärr. Och ser konsekvenserna i hur bonus beter sig. Hon har alltid velat bo vv (sen hon blev stor nog att välja) men hennes mamma satte stopp för det när hon var tillräckligt liten för att mamman kunde ta henne och flytta (eftersom mamman då var den primära anknytningspersonen). Nu försöker dessutom hennes mamma lägga skulden på pappan - att HAN flyttade... Lyckligtvis VET ju tösen mkt väl att de bodde grannar innan mamman flyttade....

Det är sorgligt att en person kan göra livet svårt för så många - det skadar bonus, det skadar min man och mig och det skadar våra gemensamma barn - bonus syskon.

Tyvärr lör man sig på vägen att allt inte är så enkelt som många tror. Det är inte ngn speciellt kul läxa att lära sig och man får väl försöka tänka att de som sitter och säger att det är så "enkelt" att kämpa vidare och "tvinga" den andra föräldern till samarbete - eller ta boendet från ngn som i lagens mening är en lika bra förälder (inga missbruk o vanvårdar inte barnet) som den andra helt enkelt förskonats från att ha upplevt det själva. Fantastiskt för dem o ännu bättre för deras barn - men ganska inskränkt ändå....

Fast du visar väldigt lite förståelse med hur det faktiskt kan vara....

Barnet önskade bo varannan vecka.

Läser du inte?

TS har väl inte påstått att mamman är psykiskt sjuk? Sluta hitta på.

Fast det är just det jag menar med lite förståelse för hur det faktiskt kan vara..

Jag har flera vänner i min närhet där mamman vakt att lämna - eller där de varit överens. Och där det gått åt pipan med samarbetet - pga mammans kontrollbehov. INTE för att pappan var otrogen. INTE för att han var elak när de separerade. INTE för att han träffat en ny omgående. INTE för att han inte tar sitt ansvar. INTE för att han försöker försvåra samarbetet. Utan helt enkelt för att mamman anser att det är hennes rätt som mamma att bestämma över barnen, att hon är viktigare, att hennes aktiviteter går först, att hennes uppfostran är "rätt", att hon anser sig rätt att veta ALLT pappan gör med barnen på sin tid, att hon har rätt att bestämma hur mkt en eventuell ny partner får engagera sig i barnen osv. (Och för att klargöra - i nästan alla fall känner jag mamman så det är inte skitsnack från pappans eller bonusmammans håll).

Det MÅSTE inte vara så - men enligt min erfarenhet är det relativt vanligt. Du kanske har en annan erfarenhet och det är helt ok - MEN du visar ingen förståelse att det kan vara på annat sätt än det DU tror.

Nej. Men eftersom rätten dömde (flera gånger av vad jag kan se det) till vv och mamman FORTSATTE motarbeta skulle ännu en stämning antagligen lett till att antingen mamman eller pappan förlorat vårdnaden av barnet. Och det hade inte heller varit bra för barnet.

Barnet ville inte bo med bara mamman - men när barnet blev TVUNGEN att välja valde det mamman pga de orsaker du nämnde. Varför är det så mkt värre än att välja pappan av ngn anledning? MÅSTE man välja så hittar man en anledning - gör inte du det om du tvingas välja?

Säg att du har två barn varav det ena mår dåligt och är ledset. Båda vill ha din uppmärksamhet. Vilket barn väljer du? Det barn som för tillfället mår bra och är på gott humör, har en kompis hemma att leka med eller det barn som är ensamt och ledset?

Själv hade jag valt att ge mitt sjuka barn extra uppmärksamhet just i det tillfället eftersom det har störst behov av det just då. Du tror inte barn resonerar ngt liknande?

HELA ditt första inlägg fullkomligt osar motsatsen. Utan att det finns minsta lilla antydan till dina "kanske" så tar du upp att "kanske" beror på att pappan lämnade. "Kanske" tvingas barnet bo med en bonusmamma som inte tycker om det. "Kanske" väljer pappan sin nya familj o nya barn framför sitt barn från innan.

VÄLDIGT mycket antaganden och "kansken" som är tagna helt ur luften och inte går att förankra NÅGONSTANS i TS inlägg. Inte NÅGOT av det du skriver om. Sedan jiddrar du om att det inte är riktat direkt mot TS... Men varför då ens ta upp frågan? Dina funderingar har INGET med problematiken TS beskriver. Den är HELT OT och som sagt finns inget i dina "kansken" som går att koppla till TS inlägg. Om det inte har ngt med innehållet i tråden att göra- varför mamman motarbetat konstant - varför tog du ens upp det?

Ledsen - men hade du haft förståelse för att det kunnat vara på annat sätt skulle du utgått från vad TS skrivit och inte efter hur det skulle kunna vara istället.

Det spelar ingen roll om de "lyckades" eller inte. Vårdnadstvister ser ut såhär - välkommen till verkligheten. Ibland blir det bra ibland inte... Här blev det inte bra, men ja, det ligger på mamman eftersom det var hon som fortsatte förstöra.

Att lägga det på pappan som försökte rädda vad som räddas kan är ungefär som att säga att ngn som är mobbad är delaktig i mobbningen.

Satt i försökte formulera men fick inte till det :)

Just det där med att man kan "pin-pointa" saker i agerandet som påverkat barnen negativt under utvecklingen.... Själv tror jag ibland att man skulle bli en ganska bra "biomamma" pga att man varit "bonusmamma" - man vet vad man ALDRIG skulle kunna utsätta barn och ex för....