ljug
Efter 15 år så borde barnet nu va vuxet, så sluta bry dig helt enkelt.
Hen lär nog upptäcka den hårda vägen att man blir bemött som man förtjänar.
Inlägg från: Ess
|
-
-
Dom åker på en buklandning som heter duga när dom kommer ut i vuxenvärlden. Men dom lär sig dom också, med tiden.Anonym (Hade rätt) skrev 2014-09-27 23:13:54 följande:Du har helt rätt!
Tycker bara att det är lite sorgligt att det jag trodde skulle hända har hänt.
Tror inte att min bonus är ensam.
En del av dessa bonusbarn är vana att få som man vill o är vana att föräldrar ljuger o kämpar o bråkar för att få sin vilja igenom.
De liksom styr universum.
Man får rycka på axlarna och säga "vad var det jag sa", om man känner för att skriva sin partner på näsan. Annars bara struntar man i dem och låtsas som man inte känner dem, när dom gör bort sig. -
Helt rätt. Så länge en vägrar samarbeta så är det kört, men väldigt många inser inte det.Anonym (acc) skrev 2014-09-30 14:50:07 följande:
Hej TS! Jag tror att det är väldigt svårt för många som inte har varit i den sitsen att förstå att det kan faktiskt ibland bero till mer än 90% på den ena parten att samarbetet mellan två parter inte fungerar. Man tror liksom på det gamla talesättet "det är inte ens fel om två träter". Men ibland är det faktiskt den ena parten som satsar på att skapa konflikt och inte samarbeta.
Säkert finns det saker som din man hade kunnat gjort mer eller bättre men det verkar helt klart som om han har kämpat mer än de flesta med bl a flera vårdnadstvister.
Men hur gammalt är barnet idag? Är det barnet som är 15 år eller har ni kämpat i 15 år? Är barnet 15 år så går det ju fortfarande att påverka menar jag men om det är 18-20 år så är det liksom "kört" och kanske lika bra då att bo hos mamman tills "barnet" flyttar hemifrån och att ni fokuserar på att skapa en mer vuxen relation till "barnet"?
-
Exakt vad ska du göra?Anonym (solsken) skrev 2014-09-30 22:29:49 följande:Ja, det kan mycket väl vara så att det bara är den ena som har samarbetsproblem. Men det innebär inte att den andra föräldern inte misslyckas om denne inte klarar av att skydda barnet från den andra skadliga föräldern.
Ställa dig och dra i barnets andra arm?
Snacka mer skit om den andre förälder än vad den gör om dig, så att du "vinner"? -
Trodde inte att det skulle kunna missförstås att jag menar snacka skit till barnet om den andre föräldern......................Anonym (Ano) skrev 2014-10-01 06:59:29 följande:
Snacka skit om i det här fallet biomamman är väl precis vad TS gör. Vinner TS,?
Aha, det är det hela tråden går ut på?
-
Nej så behöver det inte alls va.Anonym (Bra man?) skrev 2014-10-01 08:21:43 följande:
Kan det kanske vara så att dessa biomammor inte kan sammarbeta med papporna pga hur deras förhållanden tog slut? Kanske lämnade mannen kvinnan/familjen för att starta ett nytt liv med den nuvarande bonusmamman. Självklart är det då svårt att få ett samarbete att fungera och det är till stor del mannens fel om de inte avslutade sitt tidigare förhållande på ett "snyggt sätt." Sedan får barnet delvis tvingas bo med pappans nya familj och tvingats leva med en bonusmamman som i vissa fall tycker illa om ens mamma och ibland även en själv. Tror detta skadar barnet mer än ev brist i biomammans uppfostran. Tror att det är den splittrade familjen som skadar barnet mest, att en ny kärlek och nya barn betyder mer för pappan än barnet och dess mamma. Tyvärr väljer allt för många män och kvinnor att splittra sina familjer idag och det tror jag kommer sätta stora spår på dagens barn.
Mamman kan välja att avsluta förhållandet, och ändå bestämma sig för att inte vilja samarbeta för fem öre.
Gissningsvis av anledningen att hon kanske trott att pappan skulle falla på knä och bönfalla henne att stanna kvar och betyga henne sin innerliga kärlek. När det inte inträffade så fick hennes ego en rejäl törn, och sen ska han straffas genom att helst inte få träffa barnen mer.
Det är ju rätt självklart att pappans nya betyder mer än barnets mamma. Sedan de gemensamma barnen betyder lika mycket som de tidigare för honom. Men med en mamma som helat tiden påtalar att det inte är så, att de nya barnen betyder mer. Då ser det tidigare barnet orättvisor i allt, speciellt som någon så villigt pekar ut dem.
Då är det orättvist att ha ett liv när barnet inte är där. De nya barnen ska aldrig få göra något när det tidigare inte är där osv. Ingen kan leva så i längden.
Att ha speciellt stor inverkan vh finns inte på kartan. För att ha inverkan krävs ett bra samarbete, annars spelar barnet ut föräldern som ställer krav med hjälp av den andre föräldern. Är det så så hjälper inte ens vv. -
Visst finns det båda sorter, de som lämnar och de som blir lämnade.Anonym (Bra man?) skrev 2014-10-01 08:50:05 följande:Visst kan det vara som du beskriver men undrar ändå om inte många av dessa biomammor som inte vill sammarbeta ändå blivit lämnade på ett fult sätt... Sedan så kan det visst vara så att pappan älskar det först barnet lika mycket som de nya men tror nog att det inte känns så när pappan (eller mamman) valt att lämna familjen, även om det egentligen endast är partnern man vill lämna.
I många fall tror jag att de som blir lämnade på ett riktigt fult sätt är de som tänker mest, och de som faktiskt sätter sitt barns behov i första rummet, dvs pratar inte skit om den andre och vill att barnet ska ha en fortsatt kontakt med pappan.
De som lämnar däremot har haft gott om tid på sig att planera sitt steg och hur dom ska agera för att få barnen med sig, skaffat nytt boende osv. De slänger fram flyttanmälan samtidigt som dom gör slut, och pappan hamnar i chocktillstånd och skriver på, dumt nog.
Dom har även haft gott om tid på sig att bearbeta barnen, knyta dem hårdare till sig, få dem åt "rätt håll" sas. -
Jag förstår rent ut sagt inte hur du tänker nu.Anonym (Bra man?) skrev 2014-10-01 09:26:47 följande:Håller helt med. Men tänker på många trådar här på FL där bonusmammor klagar på hemska biomammor och deras barn. Lever själv i en lycklig kärnfamilj men har inga problem att sätta mig in i hur det skulle kännas att bli lämnad och bli tvingad att avstå från mitt barn delvis och att då en annan kvinna ska uppfostra mitt barn (tanken gör mig illamående). Önskar bara att bonusmammorna kunde försöka sätta sig in i biomammans och barnets situation. Bonusmamman har ju troligen "valt" att sätta sig i denna sits men det behöver inte biomammans gjort. För henne kan situationen vara förkrossande och då kan det vara svårt att tänka klart.
Det finns ingen kvinna som ska uppfostra ditt/ert barn, det ligger på pappan att uppfostra barnet när det är hos honom. Med din inställning så kommer det att bli svårt, mår illa av tanken, sårad, osv.
Det du åstadkommer med den inställningen är att du sätter ditt eget barn i en riktig rävsax. Jag antar att du skaffat barn med en man som du har förtroende för?
Då får du fortsätta ha förtroende för hans uppfostran, även om en av er, eller båda vill gå skilda vägar.
Även om man väljer att gå in i ett förhållande där det finns ett barn sen innan, så innebär det inte att man väljer att gå in i ett förhållande där det sitter en utomstående "stalker" och försöker styra ens liv. DÅ kommer problemen som ett brev på posten, och de problemen drabbar ditt barn som du påstår dig älska så mycket.
I längden så kommer det att drabba ditt barn som kommer att ses som en belastning och ett oönskat moment som bara drar bråk och problem med sig, genom sin blotta existens.
Så tänk mer än en gång innan du agerar på ditt kränkta ego, vilket ju faktiskt till största delen är det det handlar om. OM du skulle hamna i situationen att ni går isär. -
De allra flesta vill ju inte va utan sina barn. Men vv är långt ifrån alla barn som trivs med.Anonym (Bra man?) skrev 2014-10-01 09:58:45 följande:Som sagt så är detta som tur är inte min verklighet och kommer förhoppningsvis aldrig bli det. Kan inte tänka mig någon småbarnsförälder som inte "mår illa" av tanken på att vara ofrivilligt skild från sitt barn halva tiden. Men som detta visar är vi alla olika och våra egna situationer och erfarenheter färgar hur vi upplever saker.
Vems välmående hade du satt främst, om dina barn kommit och sagt att dom ville hädanefter bo på heltid hos sin pappa och träffa dig vh.
Hade du fokuserat på dig själv genom att genomdriva vv, mot barnens vilja och välmående?
(Vilket kan va svårt att sätta emot om barnen är lite äldre och har provat vv under en period och vet att dom inte trivs och inte vill ha det så, dessutom så har dom pappan bakom sig som gärna tar emot dem på heltid)
Eller hade du valt att se till barnens bästa och låtit dem få den fasta punkten de önskade sig, även om ditt hjärta slitits itu av tanken?
Ingenting är svart eller vitt. Alla som har vh, har det inte pga att dom inte bryr sig om barnet. -
Behovet av en fast plats i tillvaron kan inte jämföras med att vilja ha godis till frukost.Anonym (solsken) skrev 2014-10-01 10:53:59 följande:Fast det är skillnad på barns önskningar och deras behov. Barn kan mycket väl önska sig godis till frukost, lunch och middag. Men då är det förälderns skyldighet att se till barnets behov och servera det näringsriktig mat istället.
Som i det här fallet där dottern önskade bo heltid med mamman. Båda föräldrarna lyssnade på hennes önskemål men ingen av dem såg hennes behov av att bo med en psykiskt frisk förälder.
Jag tycker det är fel av dig att skriva att mamman är psyksjuk, för det står ingenstans att hon skulle va det. Dum i huvudet, kan jag sträcka mig till eftersom hon inte förstår vidden av vad hon utsätter sitt eget barn för när hon totalt motarbetar den andre föräldern.
Hämndbegär är inte kriminellt, varken om det är verkligt eller påhittat. -
Känner igen det där.Brumma skrev 2014-10-01 13:00:04 följande:Fast det är just det jag menar med lite förståelse för hur det faktiskt kan vara..
Jag har flera vänner i min närhet där mamman vakt att lämna - eller där de varit överens. Och där det gått åt pipan med samarbetet - pga mammans kontrollbehov. INTE för att pappan var otrogen. INTE för att han var elak när de separerade. INTE för att han träffat en ny omgående. INTE för att han inte tar sitt ansvar. INTE för att han försöker försvåra samarbetet. Utan helt enkelt för att mamman anser att det är hennes rätt som mamma att bestämma över barnen, att hon är viktigare, att hennes aktiviteter går först, att hennes uppfostran är "rätt", att hon anser sig rätt att veta ALLT pappan gör med barnen på sin tid, att hon har rätt att bestämma hur mkt en eventuell ny partner får engagera sig i barnen osv. (Och för att klargöra - i nästan alla fall känner jag mamman så det är inte skitsnack från pappans eller bonusmammans håll).
Det MÅSTE inte vara så - men enligt min erfarenhet är det relativt vanligt. Du kanske har en annan erfarenhet och det är helt ok - MEN du visar ingen förståelse att det kan vara på annat sätt än det DU tror. -
Hon vill tala om att göra på det viset blir inte bra i slutänden.Anonym (Ano) skrev 2014-10-01 15:41:36 följande:
Om jag räknat rätt så måste barnet var minst 17 år gamalt nu så någon vårdnadstvist är väl inte aktuellt.
Förstår fortfarande inte syftet med tråden , det verkat bara som Ts vill tala om att biomamman i hennes ögon (subjektivt) har misslyckats där hon själv (själgodt) tror sig kunnat lyckas bättre.
Jag sitter också med facit, och kan också peka ut vad som blev fel utav föräldrarnas agerande.
Det är ju inget som förändrar situationen som varit, men det har förändrat hur jag själv ser på styvfamiljen, och hur ett visst agerande påverkat barnens utveckling till självständiga vuxna individer.
Jag kan ju direkt peka ut fel som jag förhoppningsvis inte själv gör likadant, om det skulle bli aktuellt.
Kanske någon förälder som hyser ett väldigt hämndbegär mot exet läser ts inlägg och faktiskt tänker steget längre, tex på hur agerandet inverkar på de egna älskade? barnen.
Även om jag egentligen inte själv tror att någon som agerar på ett sådant vis, sitter inne med den minsta gnutta självkritik och/eller eftertanke.
Men hoppet finns ju att kanske ett barn slipper bli förälderns slagträ. -
Den föräldern som vägrar samarbeta är den första som gör fel, sen drar det felet med sig en hel kedja av fel.Anonym (solsken) skrev 2014-10-01 21:30:14 följande:Är det mamman eller pappans misslyckande att det blev som det blev för barnet?
Föräldern som vägrar samarbeta har fått över barnet på "sin" sida, sedan gäller det att hålla kvar barnet där. Det kan ske genom uppassning, barnet får vad det pekar på osv.
Umgängesföräldern i sin tur blir rädd att bli bortvald om den ställer krav, varpå barnet blir uppassat och får det den pekar på där med.
Vilket resulterar i ett barn som varken kan tänka själv, ta dricka i kylen, eller ens lösa det enklaste problem på egenhand.
Ett barn som alltid blir uppassat och satt på piedestal har ganska troligt även dragit på sig ett rättså tråkigt och bortskämt beteende.
Så man kan ju peka finger och ge skuld åt den som började. Fast sen till fortsättningen så är egentligen båda lika skyldiga, eftersom ingen vågar backa och börja ställa krav på barnet av rädsla att bli bortvald.