Ta steget?

Har varit tillsammans med min älskling i 1,5 år och längtat efter att få bo ihop och bli en familj "på riktigt". Nu i höst börjar det äntligen bli praktiskt möjligt. Till saken hör att han är barnlös (30+) medan jag har två barn sedan tidigare, hos mig varannan vecka.
Jag hade velat flytta ihop redan förra sommaren men har väntat för att ge tid till pojkvännen och barnen att vänja sig vid varann... Jag har "bott" med honom under mina barnlösa veckor redan över ett år, och sen i somras "bor" vi allihop tillsammans redan trots att min gamla lägehet står kvar (halvtom).
Vi har pratat om att skaffa gemensamt barn så småningom, men huset vi nu (nästan) bor i skulle då bli för litet.
Jag är dessutom rädd att han inte är redo att bo med mina barn fullt ut, han har sagt rakt ut att han inte vet om han kommer att orka med 3 barn. Nu var det då meningen att jag skulle säga upp lägenheten och trots att jag längtat så tvekar jag nu. Den kostar och står nästan tom (jag får inte hyra ut den i andrahand) och jag vill ju inte bo där nånsin mer. MEN jag är orolig för att flytta ihop ifall min pojkvän tvekar...? Han är en velig person men jag hade önskat att han inte pratade om mina barn som "inte hur han hade hoppats hans liv skylle bli", som att han hellre hade flyttat ihop med mig utan mina barn.
Förstår ni hur det känns? Jag frågade honom tidigt INNAN vi blev tillsammans om han kan acceptera mina barn och då fick han tid att fundera och tog sitt beslut: att han ville ha oss.
(ibland undrar jag om han bara tänkte med kuken) nu efteråt har han erkänt att han inte då fattade hur jobbigt det skulle bli... Att han blir så trött de veckor barnen är här...
Ska jag våga ta steget o göra denna flytt fullt ut nu? O hoppas det löser sig fast det kan bli surt sa räven...? Eller vad borde jag göra?
Tacksam för tips!

Anonym (hemma) Trådstartaren

Äldre 28 Sep 14:13

#4

SecretMe skrev 2014-09-28 12:35:57 följande:

Jag hade inte tagit risken att stå utan bostad om det efter ett tag inte visar sig fungera.

Hur gamla är dina barn?

5,5 år och 10 ...

Jag har alltid tänkt att vi kommer att få det o fungera, vi är väldigt lika och jag har aldrig kännt såhär för någon man förut. Jag tror att bara båda vill och försöker så kan man överkomma alla hinder :)

Anonym (hemma) Trådstartaren

Äldre 28 Sep 20:43

#7

Tack så mycket alla ni för kloka ord. Jag har försökt se det ur hans synvinkel (jag har tidigare i mitt liv levt som bonusmorsa, ett par års tid så tror jag har viss erfarenhet därifrån) och få honom att öppet tala om sina känslor, men det går sisådär...

Nu sa han precis att han är säker och vill göra ett försök, så vi kör nu på det! Jag har även nu fyllt i, scannat in och skickat iväg uppsägningen av gamla lägenheten så nu bär det iväg...

Tack igen, jag kommer att läsa era ord många gånger om än!

:)

Härtills känns det rätt!

Anonym (hemma) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 09:24

#11

Anonym (Inte helt ok...) skrev 2014-09-29 00:10:58 följande:

Jag håller tummarna för er - jag tycker kärleken Ska övervinna allt, men samtidigt tror jag du kan kolla Brummas länk. Inte för att det ska gå åt skogen, utan för att det ska finnas en Trygghet :)

smulpaj01 skrev 2014-09-29 07:58:15 följande:

Vilka dårar som skrivit i denna tråd. Det finns många som tycker att ens partners barn är en stor BONUS och inte det minsta negativt.

Jag älskar min före detta sambos barn grymt mycket!

Lycka till ts!

TACK hörni! :)

Jag är själv inte världens mest stabila person och modet går i vågor, ärligt talat. Beslutet är nu taget men ibland (när känslorna går upp o ned) vore det skönt att få ventilera mig här, känns jättebra att det finns folk som förstår. Tack igen!

(Jag bor på en ganska liten ort och känner typ ingen annan i min situation...)

Visst kan jag erkänna att jag hade hoppats att min pojkvän skulle bli störtkär i mina barn, i början så verkade det nästan så. Klart att jag inte väntade mig en dans på rosor ändå, men svårt att veta vad som är en tillfällig svacka och vad som är bestående problem. För det mesta så flyter allt på helt okej, men ibland blir det bråk mellan älsta barnet och mannen. Jag försöker lära mig att känna av när jag bör blanda in mig o medla och när jag bör backa o låta dem reda ut det. Pojkvännen har efteråt låtit mig förstå att han inte begriper sig på ungens sätt att visa känslor, hen kan vara ganska explosiv och oförutsägbar...

Jag förstår ju båda fullt ut, jag kommer själv från en "splittrad" familj (och jag hatade min mors pojkvän). Men det kan ändå svida i hjärtat då jag hoppats att min pojkvän som vuxen inte borde ta åt sig. Jag tycker ju synd om alla om de inte kommer överens! Jag kan inte "välja sida". (har läst mycket om bonusfamiljer o jag försöker hela tiden bli klokare o lära mig mer. Tycker vissa saker jag läst här på FL har varit hemskt, tex. "vem skulle du rädda först ifall huset börjar brinna?", och jag vill aldrig behöva tänka så! )

Anonym (hemma) Trådstartaren

Äldre 30 Sep 20:05

#21

Anonym (vad säger barnen?) skrev 2014-09-29 10:43:19 följande:

Hur ställer sig barnen till din pojkvän, och att ni nu ska bo permanent tillsammans? Tycker de om honom?

De har gillat honom från första stund, enda negativa är att han betedde sig "för snällt" i början, tycker jag. Barnen vill gärna leka med honom och ta makten över honom, o min pojkvän har haft svårt att lära sig dra gränser mot dem, svårt att säga nej o göra dem besvikna. Jag märkte ganska tidigt att de "körde över" honom ibland o har försökt stöda honom. (jag visste att han aldrig skulle orka så i längden), det är en sak som nu varit lite jobbig när barnen fått styra o ställa med honom och han nu försöker dra gränser o de vill ju inte finna sig i det så de kämpar emot... :( vilket kan leda till att han blir upprörd o så är skriket igång.

Annars ser de nog fram emot att bo med honom, de gillar stämningen när vi är tillsammans o vårt nya hem är rymligare o trevligare än gamla lägenheten (barnen får egna rum etc).

Ta steget?

INNEHÅLL