Ta steget?

När jag träffade min partner blev mitt liv inte som jag önskat - jag vill ha honom. Jag vill inte ha hans barn. Naturligtvis betyder det inte att jag beter mig illa mot dem eller tycker illa om dem - jag älskar dem inte, och det kan man fan inte kräva heller, men jag beter mig som folk mot dem och stöttar och hjälper där jag kan.

Jag älskar min partner, och därför är hans ungar värda att stå ut med. Men vore det inte för min partner så skulle jag aldrig gå ut och dra på mig någon annans barn. Aldrig.

Dina barn är inte en del av dig - jag förstår att det kan kännas så för dig, men det är de inte, inte i resten av världens ögon.

Han gör inget fel som vågar stå för att han föredragit att inte få någon annans avkomma på halsen. Barn är ett livslångt ansvar - genom dig får han ärva en del av ansvaret för något som inte ens är hans. Och som dessutom alltså suger musten ur honom (man kan tillochmed fråga sig varför; de är ju ändå inte hans...) 

Resten kan jag förstå att du är orolig över, men just den där raden störde mig som sjutton; han gör inget Fel som inte jublar och drar igång parader över att få barn han aldrig bett om eller ville ha. Han gör rätt, däremot, som är beredd att låta dig vara den du är, barn inkluderat, för att han älskar dig. 

Jag tror inte någon kan förstå exakt hur stor den uppoffring någon som inte valt att skaffa barn faktiskt gör när de tar på sig ansvar och offrar sin tid, sitt liv, sin energi och sina pengar på någon annans ungar. Av kärlek. Och ändå får de oftast bara skit för det. Är ju bara att kolla i "bonus"-forumen här och se hur fasen folk behandlas - särskilt med det här som visst är fasligt tabu "jag älskar inte mina bonusbarn" - som det låter på forumet så är det ett brott värt döden och evig förbannelse.

Man kan inte älska alla. Och man hade andra drömmar för sitt liv. Men man anpassar sig och gör så gott man kan och orkar, för kärleken. Det är rätt jävla stort. 

Jag håller tummarna för er - jag tycker kärleken Ska övervinna allt, men samtidigt tror jag du kan kolla Brummas länk. Inte för att det ska gå åt skogen, utan för att det ska finnas en Trygghet :)

Vi hoppas alla att det ska gå bra för TS och hela familjen - faktiskt har inte en enda hittills sagt "jag hoppas det går år helvete".

Det som slår mig är att vi som INTE älskar våra bonusar gärna försöker sprida förståelse och insikt, så att föräldern kan ha mer tålamod med en partner som kan ha gjort ett av de svåraste valen i sitt liv (för MMig var det det; jag hade lovat migsjälv att aldrig dra på mig barn, ens egna, och nu har jag två, som inte ens är mina) 

Vi försöker hjälpa och förklara - medan ni som varit lyckliga nog att tycka om, älska och önska er era bonusar kallar oss "dårar" och smutskastar oss.

Jag skulle gärna älska mina bonusar - om inte annat för att det skulle göra MITT liv lättare, men det gör jag inte - och därför är jag en dåre?

Om jag pekar ut en random människa på ditt jobb, som du pratar med dagligen, och säger "Älska honom" kan du verkligen göra det på kommando då?

Du tycker inte själv att du låter lite fördömande och surtantigt? Troligen inte. Men i fall att...

Lugnt det, jag överreagerade troligen också, just för att det så ofta framställs som att man är "ond" om man inte älskar sina bonusar - det är en lite öm tå för mig, då jag är medveten om att ungarna möjligen förjänar en bättre bonusmorsa än jag någonsin kan vara. Oh well, med det utrett ska väl allt vara bra, känns det som :)

Nu har jag inte mer att tillföra här, så jag drar mig bort, men lycka till till både dig och TS!