Ta steget?
När jag träffade min partner blev mitt liv inte som jag önskat - jag vill ha honom. Jag vill inte ha hans barn. Naturligtvis betyder det inte att jag beter mig illa mot dem eller tycker illa om dem - jag älskar dem inte, och det kan man fan inte kräva heller, men jag beter mig som folk mot dem och stöttar och hjälper där jag kan.
Jag älskar min partner, och därför är hans ungar värda att stå ut med. Men vore det inte för min partner så skulle jag aldrig gå ut och dra på mig någon annans barn. Aldrig.
Dina barn är inte en del av dig - jag förstår att det kan kännas så för dig, men det är de inte, inte i resten av världens ögon.
Han gör inget fel som vågar stå för att han föredragit att inte få någon annans avkomma på halsen. Barn är ett livslångt ansvar - genom dig får han ärva en del av ansvaret för något som inte ens är hans. Och som dessutom alltså suger musten ur honom (man kan tillochmed fråga sig varför; de är ju ändå inte hans...)
Resten kan jag förstå att du är orolig över, men just den där raden störde mig som sjutton; han gör inget Fel som inte jublar och drar igång parader över att få barn han aldrig bett om eller ville ha. Han gör rätt, däremot, som är beredd att låta dig vara den du är, barn inkluderat, för att han älskar dig.
Jag tror inte någon kan förstå exakt hur stor den uppoffring någon som inte valt att skaffa barn faktiskt gör när de tar på sig ansvar och offrar sin tid, sitt liv, sin energi och sina pengar på någon annans ungar. Av kärlek. Och ändå får de oftast bara skit för det. Är ju bara att kolla i "bonus"-forumen här och se hur fasen folk behandlas - särskilt med det här som visst är fasligt tabu "jag älskar inte mina bonusbarn" - som det låter på forumet så är det ett brott värt döden och evig förbannelse.
Man kan inte älska alla. Och man hade andra drömmar för sitt liv. Men man anpassar sig och gör så gott man kan och orkar, för kärleken. Det är rätt jävla stort.
TS, du måste inse att de flesta inte anser det som något positivt att ens partner har barn sedan tidigare. Det innebär oftast endast negativt i ens liv och något som begränsar och hindrar, som tar energi och tid av partnern och en själv och kvar lämnar oftast ingen tid över för varandra. Ifall man drömmer om en familj vill man ju vara med och skapa den själv. Inte komma in i någon annans familj och bara anpassa sig. Att få skapa sig en egen kärnfamilj utan utomstående att ta hänsyn till, skapa egen vardag, egna rutiner och uppfostra barnen fullt ut. Det är mycket skit som kommer med bonusbarn och det förstår man inte själv om man inte är i samma situation och nej det är man inte om man lever med sina egna barn tillsammans med en som inte har barn. Det kan vara svårt att kunna vara sig själv, kunna vara helt avslappnad med anda barn....även fast man tycker om dem och kommer överens. Ja...det är en stor uppoffring och jag undrar om du inser det?