Ta steget?

Vi hoppas alla att det ska gå bra för TS och hela familjen - faktiskt har inte en enda hittills sagt "jag hoppas det går år helvete".

Det som slår mig är att vi som INTE älskar våra bonusar gärna försöker sprida förståelse och insikt, så att föräldern kan ha mer tålamod med en partner som kan ha gjort ett av de svåraste valen i sitt liv (för MMig var det det; jag hade lovat migsjälv att aldrig dra på mig barn, ens egna, och nu har jag två, som inte ens är mina) 

Vi försöker hjälpa och förklara - medan ni som varit lyckliga nog att tycka om, älska och önska er era bonusar kallar oss "dårar" och smutskastar oss.

Jag skulle gärna älska mina bonusar - om inte annat för att det skulle göra MITT liv lättare, men det gör jag inte - och därför är jag en dåre?

Om jag pekar ut en random människa på ditt jobb, som du pratar med dagligen, och säger "Älska honom" kan du verkligen göra det på kommando då?

Du tycker inte själv att du låter lite fördömande och surtantigt? Troligen inte. Men i fall att...

Tack för dårstämpeln, hoppas att den fick dig att må bra.
Kanske jag ska kalla dig för dåre för att du älskar ditt ex barn?
(Fast, nej det ska jag inte.)

Jag har levt med en man med tre barn sedan innan, själv hade jag ett.
Mannen i fråga tog mitt barn till sig och jag försökte göra detsamma med hans men det gick bara inte, känslorna fanns inte.

Med det i bagaget skulle jag aldrig någonsin satsa på en man med barn igen, isåfall ska det handla om barn i minst övre tonåren eller vuxna barn.

Uttrycket "egna barn och andras ungar" kommer någonstans ifrån...