Nervös labrador/bordercollie med separationsångest, vad kan vi göra?
Min sambos syster har en labrador/bordercollie (Nikey) som bor kvar hos mamman. Efter att ha bott i ett hus med stor trädgård hela sitt liv bor han nu i en liten lägenhet och enligt grannarna skäller han konstant när han är ensam. När man kommer hem kan man höra honom långt ut på parkeringen så det är iallafall inte en fullständig osanning. Han är snart sex år, okastrerad, enormt lättlärd men kan under inga omständigheter gå i koppel. Systern ("ägaren" och den han varit med mest, sovit hos mm) har flyttat hemifrån i samband med flytten så utöver den omställningen har han ju också blivit lämnad. Eftersom han skäller och grannarna klagar är han hos oss. Här har han vait redan innan flytten i perioder och i vår lägenhet skäller han bara kort när han hör grannar i trappen eller min sambos bil komma. Redan innan flytten var Nikey mycket nervös. Rädd för allt, men ändå nyfiken. Han har enorm separationsångest och blir lika till sig när vi kommer hem efter någon timme hemifrån som när man kommer ut efter fem minuter i badrummet. Svasar konstant i hälarna på oss här hemma, trots att det är en liten lägenhet och han haf full uppsikt över allt utom badrummet från sin säng. Andra hundar reagerar ofta starkt och agressivt mot honom, som att han utstrålar underlägsenhet. Nu får han ett kosttillskott, Zylkene, men det gör absolut ingen skillnad.
Jag förstår att flytt mm har påverkat men "felen" var där redan innan. Jag vill gärna börja med att lugna ner honom, för jag tror inte att han mår bra. Om han kan bli mindre nervös blir det kanske lättare att lära honom gå fint i koppel, träffa folk och andra hundar och annat som han helt enkelt inte klarar för att han aldrig fått lära/erfara ordentligt. Min tanke var först att ta med honom till jobbet så att han inte behövde vara själv men det går inte med logistiken. Han blir helt förstörd på tåget. När vi är hemma är vi mycket med honom så att han får närhet .en övar på att han ska ligga "ur vägen" och inte behöva följa efter så fort vi flyttar oss. Vi pratar lugnt med honom och skriker aldrig, har fått för mig att rop eller arga och höga kommandon gör att han tror att det är okej att han skäller men det stämmer kanske inte? Vad kan vi göra för att ge honom bättre självtillit och lite ro? Har provat att "vänta in" lugnet innan promenader, mat mm (liggande öron, svansen still, fokus på mig) men det kommer inte. Har stått i tre kvart men han är lika "på gång". Slappnar aldrig av. Alla tips mottages varmt, jag vill bara att han ska må bra och att vi ska kunna ha kul ihop!