• Brumma

    bonusbarnbarn

    Mina barns bonusmorfar är helt fantastisk - han leker med ungarna, ställer upp i vått o torrt, är barnvakt osv. En mer fantastisk "extra" kunde barnen inte fått.

    Tyvärr får inte hans biologiska barnbarn ta del av detta eftersom några av hans barn inte fixar att min mamma är en stor del av hans liv. Han gick vidare väldigt snabbt efter separationen med deras mamma och då mamman inte accepterat detta så ställer de sig på hennes "sida". De vägrar att acceptera att min mamma är mer än en bifigur och han vägrar acceptera att de beter sig illa (de ÄR vuxna).. Så det har blivit lite av ett dödläge.

    Han säger själv att han ser oss och sina bonusbarnbarn mer som familj än sina barn. För mig är han en självklar del i min familj, för mina barn är han lika stor del av deras liv som mormor, morfar, farmor o farfar. De träffas några gånger i månaden och han "barnvaktar" själv om det kör ihop sig. För hans biologiska barnbarn är han en figur som kallas morfar - men de har ingen nära relation. Träffas några gånger om året ungefär...

  • Brumma
    Anonym (Rädd hur det ska gå) skrev 2014-10-04 11:47:05 följande:

    Åh så fint det låter som ni har det, men tråkigt med hans barn, lite som det blir hos oss också. Jag antar att det är så det lär bli här med. Tråkigt men sant. Man ju ser ju genom det du skriver, hur bra en extramormor eller extramorfar kan vara också, synd att inte alla förstår, att det ju faktiskt är en förmån. Har inga egna barnbarn ännu, men är nästan som mormor åt tre killar som bor rakt över vägen eftersom det unga paret inte har så mycket släkt. Jag älskar dessa tre små pojkar. Jag hade hemskt gärna funnits i min särbos barnbarns liv med, på samma vis som jag hoppas han ska finnas i mina barnbarns liv en gång när det blir så, men jag misstänker starkt att jag aldrig kommer att få ha den rollen, och att min särbo kommer att hamna i samma sits som din mammas nye man. 


    Ja. Han är på gränsen att ge upp att försöka. Oftast är det min mamma som pushar honom att fortsätta men det går inte i all evighet eftersom han inte får ngn respons tillbaka. Ett av barnen (han har fyra) står på pappans "sida". Eller egentligen står han inte på ngns sida, utan på bådas - han har två föräldrar och agerar därefter. Precis som man ska...

    Det gör ont i min mammas mans hjärta, ännu mer ont när han ser hur nära vi står varandra i vår familj och med vilken självklarhet vi ställer upp för varandra. Och hur självklart vi anser att han är en del i vår familj.

    Min mamma frågade en gång vad som händer om hon går bort och han har tappat "sin" familj. Han svarade då att jo, fast en familj kommer jag ju alltid att ha oavsett vad som händer, och så menar han oss. Och det är ju sant, oavsett vad som händer kommer han alltid vara våra barns bonusmorfar. Även om de skulle separera så skulle jag inte stänga honom ute ur deras liv.

    Vi är otroligt tacksamma över att han tagit till sig våra barn dom han gör, både de och vi älskar honom. Men ja, det är sorgligt att hans egna barn och barnbarn inte kan få uppleva det...

    Jag är själv bonusmamma till en tonåring. Hon har varit i mitt liv sedan hon bara var ett år och förhoppningsvis blir det bonusbarnbarn här sen (men helst inte förrän iallafall om sju/åtta år.. - tidigast) :D
Svar på tråden bonusbarnbarn