Komma ur utmattningssyndrom?!

Hej, har varit i din sits med.

Brände ut mig för 3 år sedan, och det sitter fortfarande i, så det tar tid.

Det viktiga är att också låta det ta tid. Jag kan prestera och ha en någorlunda fungerande vardag, såväl yrkesmässigt som socialt. Men det har tagit tid att komma hit. 

Det viktiga är nog att låta det ta just det, tid. Att du håller i de vardagliga är det är precis det som är det viktigaste, och sen får allt komma succesivt. Jag har stressat på allt för många gånger och känt mig stark och full av energi periodvis och då har jag trott att jag är bra igen, tagit på mig för mycket och nästa sekund kraschat igen och hoppat 10 steg tillbaka i min väg tillbaka. Så ta den här tiden till att lära känna dig själv och dina begränsningar, det kommer ta tid, men det kommer bli bättre och när du tagit dig igenom det har du med dig en erfarenhet och kunskap du kommer ha nytta av livet ut. Dvs. kunskapen och erfarenheten av att lära känna dig själv och se tecken när det blir för mycket och kunna bromsa innan du hamnar här igen. Så du är på helt rätt väg låter det som, förstår att det är frustrerande, men det kommer bli bättre och kom ihåg att ju mer du stressar på det, desto längre tid tar det! :)

Tack för snabbt svar! Hur länge var du sjukskriven och vad för hjälp fick du av vårdcentralen?!

Jag var aldrig sjukskriven, jag sa upp mig och gick 1 månad som arbetslös, sedan började jag arbeta som projektanställd, deltid. Det gjorde att jag kunde tacka ja till de timmar jag kände att jag klarade av, och varje projekt hade ett slut, så lyckades samla kraft för att ta mig igenom ett projekt åt gången. 

Under vissa perioder kunde jag sova i dagar, kroppen värkte och kändes som det inte spelade någon roll vad jag gjorde, var lika slut oavsett. men fortsatte ändå jobba, och tog i perioder på mig för mycket och kraschade flera gånger, men paralellt med att jag drog ner på jobb och gick in i arbeten som inte var lika krävande under en period så klarade jag ändå få till någon balans. Vården var inte till någon hjälp, inte till en början. Men började sedan gå hos en kurator som hjälpte mig lägga upp lagom krav på mig själv för att ta mig tillbaka. Med exakt samma strategi som du verkar ha, att helt enkelt ta ett mål i taget. Mina gick ut på att ens bara äta frukost några dagar i veckan. Ett litet mål och trodde inte kuratorn menade allvar, men successivt ökade vi på målen och det var precis det jag behövde. Att lära mig ta ett litet mål i taget och släppa all annan press och stress man känner. Som jag skrev innan, det kommer ta tid, stressa inte på det, men det kommer också bli bra. Börja smått och öka succesivt på. Men ha inte för bråttom! 

Jag drabbades för 2 år sen och är fortfarande inte helt återställd. När jag blev otålig för att jag aldrig blev frisk, så sa min kurator; Hur lång tid tog det för dig att bli sjuk? Så här i efterhand vet jag att det tog cirka tre år innan min kropp stängde av helt. Efter att hon sa det har jag helt bytt inställning till sjukdomen och dess symtom. Jag har lärt mig veta var mina gränser går, slutat att ha dåligt samvete för ALLT hela tiden och att det faktiskt är okej att bara tänka på sig själv ibland. Jag tycker att du är på rätt spår med promenaderna. Känn dig inte stressad att gå tillbaka till jobbet för tidigt, då kanske du " dyker " igen

Hej!

Jag gick in i väggen i våras. Sa upp mig och började på ett mindre stressat jobb. Jag hade tur som fick 8 veckors semester. Under dessa veckor hann jag sova, inte göra någonting och helt otroligt, bli rastlös. Det var min räddning. Men ångesten är jag inte fri ifrån, även om den var mer häftig förut. Jag kan gå till jobbet och göra mitt, jag får inte ångest av att tänka att jag skall till jobbet. Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte vet vem jag är längre. Jag jobbade som en idiot i ca 2 års tid. Det var min grej, att jobba och vara bra på det. och jag älskade det i början. Det var jag på något sätt, att ha 7000 bollar i luften och alltid kunna lösa problem och alltid att finnas där oavsett tid på dygnet. Sen krasch in i väggen och energin har legat på att återhämta mig. Och nu, när jag mår bättre och faktiskt har energi. Då vill jag jobba mycket igen, jag vill få ansvar att lösa problem och jag önskar att jag kunde ha samma passion igen. Men nu jobbar jag på mitt nya jobb där det inte behövs samma typ av passion. Så nu vet jag inte vem jag är.. 

Du är verkligen inte redo för att börja jobba än. Stå på dig och hoppas du kan få förlängt din sjukskrivning. Gärna en längre period så att du inte känner dig pressad över att sjukskrivningen snart är slut. Jag har också vart i denna situationen och till slut satte stressen sig i kroppen på många obehagliga vid som domningar, skakningar mm. Det tog mig 2-3 år att bli i närheten av bra.

Mina tips till dig är att gör sådant som vilar ditt sinne. Det lugnar ner ditt nervsystem så att kroppen kan återhämta sig. Prova på progressiv avslappning ex. Testa yoga, mindfulness och sådant som får dig lugn och det du mår bra av :)

Hoppas att du kan få må bättre snart! Och du, nåt vi många är dåliga på är att be om hjälp när det är jobbigt. Men våga ve om hjälp från din omgivning utan att känna skuldkänslor.