Jag är adopterad från Ryssland tillsammans med min en-ex tvilling. Så jag har nog haft väldigt mycket tur eftersom mitt ursprung hängt med mig genom livet & vi har  kunnat stärka varandra.  Vår relation med varandra liknar ingenting jag sett. Vi har själva ambitioner att sticka till Ryssland & leta efter våra biologiska föräldrar. Det finns en missuppfattning kring adoptioner. Jag har pratat med adoptionscentrum, begärt ut all information gällande detta. Det görs alltid ett försök att adoptera inom landet först, innan en adoption internationellt tillåts. Att bli adopterad ensam skulle nog vara väldigt påfrestande. Jag har haft tur. Klart man har haft sina utmaningar men det har alla människor - mänsklig existens innefattar mycket lidande - frågan är hur du ska förhålla dig till verkligheten?

 

Mina adoptivföräldrar är allt annat än egoister. De är anledningen till varför jag är den jag är idag. säker, hänsynslöst målmedveten. empatisk. vältalig. Bra ekonomi. Blod är inte tjockare än vatten. Det finns massa föräldrar som inte bör vara föräldrar - som fuckar upp sina barn beyond repair. Så nej, adoptivföräldrar är inte egoister. Mina föräldrar fick mig & min bror när de var 45. Anledningen var att min käre mor hade sjukdomar som gjorde det ej möjligt att få barn på naturlig väg. Att vara förälder handlar om hur mycket du är villig att offra & investera för att se till att ditt barn blir obrytbar. Jag har varit med om mycket, mycket smärta. Utan den hade jag inte varit den jag är idag. Jag vet att jag alltid varit önskad, att jag kom till Sverige med en enorm dos kärlek & längtan från mina adoptivföräldrar.

 

På barnhemmet hade jag min bror, & när man adopterar så måste man skriva rapporter om barnets utveckling & mående. När jag läser rapporterna får jag tårar  i ögonen. De har verkligen gått over and beyond för att jag & min bror skulle lyckas. 

 

När vi kom till Sverige hade vi en rad defekter & svårigheter med ALLTING.

 

De investerade i snitt över 50 000 i månaden på vår utveckling. Sporter, kognitiv träning, språk, kroppskontroll, ansvarstagande. 

 

Min vardag bestod utav inramade träningscheman om vart annat - som en aristokratisk son på 1700-talet.  Jag lärde mig mastery inom en rad olika områden, kompetenser som idag resulterat i att jag har en lön & ett jobb som är oersättlig. Bra familjevärderingar. Återigen, en inre trygghet som livets svårigheter inte kan bita sönder. Så nej, att adoptera är inte något egoistiskt. 

De har alltid varit öppna med vart jag kommer ifrån & varför jag är här. Att jag inte är biologiskt svensk ser jag bara som en fördel. Vi har ett liv, så att gråta över saker man inte kan kontrollera tjänar ingenting till. 

Läs mitt svar i denna tråd. Du snackar i nattmössan med ditt dravel 

100%. Säger inte att det ikre finns problem. Säger inget annat än att jag är en anomali i sammanhanget. Det jag hakar upp mig på är offer-förklaringarna. Vi kan inte välja vårt ursprung eller vart vi hamnar, när man är 1-2-3 osv så är man i händerna på andra - som adopterad förstår jag känslan av att inte tillhöra, att vara annorlunda - att vara utanför. Att ifrågasätta vad man gör här, om ens "riktiga" föräldrar som kastade bort en. Att man aldrig riktigt duger, att man blivit resultatet av ett andrahandsval. Att man är på ett sätt rotlös då man egentligen inte har någon koll på de verkliga omständigheterna för ens adoption. Det är väldigt tuffa frågor att bemöta - speciellt när man växer upp. Det jag vänder mig mot är ondgörandet över något som nödvändigtvis inte innefattar människohandel osv. Att man alltid ska dra saker till sin spets istället för att se på situationen pragmatiskt.  Inprincip livet händer, saker gick ej som planerat, nu hamnade du här - gör det bästa av situationen. Det är ett bättre alternativ än att mata hjärnan med tankar som är omöjliga att få svar på, som inte kommer göra annat än att orsaka smärta. Bästa man kan göra är att begrava den smärtan & sörja det liv man aldrig fick - gå vidare & släpp det. Vi har bara kontroll över nuet (om äns det) så det är där fokus bör finnas. Det är så lätt att hamna i en negativ spiral & det hjälper ingen - inte minst en själv.