Förlorade mitt tredje barn i v.35

Har aldrig tidigare läst ett inlägg på FL som berört mig så starkt som ditt. Så otroligt ledsen för er skull, kunde inte hålla tårarna tillbaka. Var själv orolig under min graviditet för just det som hände er dotter, men att det kunde inträffa så sent i graviditeten, vilken ofattbar smärta. Vad stark du är. <3

Om du känner ett behov så kan kanske samtal med terapeut vare en väg att gå. Sådant är ju individuellt. Jag tror inte att någon som inte har förlorat ett barn kan förstå den otroliga sorg och smärta du bär på just nu. 

Många styrkekramar till dig och din familj. <3 

Försöker vara stark, men det är inte lätt. Gråter någon gång varje dag, då jag saknar vår lilla flicka.
Vi har i alla fall inte blivit bortglömda, personalen på förlossningen och sjukhuskyrkan ringer och frågar hur det går med oss med jämna mellanrum, dessa människor har vart ett otroligt stöd för oss under denna tid.

Men jag har faktiskt tagit kontakt med kurator, då jag känner att jag behöver prata av mig med någon om allt detta och hur man på bästa sätt hanterar detta.

Tack för alla styrkekramar, dom hjälper faktiskt. <3

Det här är alla kvinnors mardröm och varje kvinnas största skräck. Mitt hjärta gråter att det blev en verklighet för dig. ????

Jag beklagar er sorg men säger grattis till din dotter!

Jag vet vad du går genom det hände mig för ett år sen. Jag förlorade min son i v39 pga en infektion som jag var bärande på.

Det är en jobbig resa du har framför dig men ta det i din takt med allt! Låt dig sörja på ditt sätt! För mig tog det nästa ett helt år innan jag var normal igen och kunde återvända till mitt arbete på heltid.

Precis som för dig var det mitt 3:e barn och mina 2 andra blev min räddning. Men saknaden av min fina son var för stor! Allt jag ville var att bli gravid igen o snabbt men jag hade inte läkt ordentligt så jag lyckades inte bli gravid under året. Men efter att det hade gått ett år så började jag känna mig bättre och då blev jag äntligen gravid. Min önskan är att jag ska få ett friskt barn så att min stora längtan blir lite mindre! Men saknaden av min son kommer aldrig att försvinna!

Styrkekramar!

Tack för alla vänliga ord och stöttning, det betyder mycket för oss.
Som du säger kommer det att ta lång tid, har kontaktat kurator för att få prata av mig och bearbeta detta så jag kanske kan slippa att hamna i depression som jag hade för 10 år sen. Hade kanske varit lättare om man hade ett arbete att gå tillbaka till, men jag är arbetslös och börjar få ångest över denna press som blir när man ska agera normal och söka jobb efter allt detta.
Har tillfällig FP tom. 28 okt, och vet inte om FK godkänner ett läkarintyg som många andra föräldrar i denna situation haft problem med att få igenom.
Det får ta sin tid detta, vi har sagt att en ev. graviditet kommer när den kommer när kroppen och vi är redo igen.
Men min dotter kommer aldrig bli glömd hon kommer alltid va vårat 3:e barn.

Gråter när jag läser det du skrivit, måste vara fruktansvärt att behöva föda fram sitt döda barn

Just det har jag inte varit med om, jag blev akut snittad för min andra dotter var svårt sjuk. Visste inte om hon skulle leva eller inte och det var så klart sjukt jobbigt och ovisst. Hon levde iaf när hon kom ut men efter fem veckor på sjukhuset orkade hon inte mer.

Angående fk så verkar de vara ganska så "generösa" nu för tiden. Om du känner att du inte är redo att gå tillbaka till jobbet när din fp period är över så ska du inte göra det. Jag var helt sjukskriven i tre månader och sen 50% som jag är fortfarande. Inte varit några problem alls. Om inte annat känns det fruktansvärt fel att jobba när man egentligen skulle varit mammaledig

Vi försöker för fullt att bli gravida igen. Det kommer aldrig ta bort sorgen för vår dotter, men det känns ändå som att det är så vi måste gå vidare. Alla känner så klart olika och man får känna efter vad som känns rätt för en själv.

Kramar till dig!

Samma dag hände samma sak oss. Den 15 sep föddes vår son i v.39 efter att vi den 13 sep åkt in för att jag inte kände några sparkar. Han var det finaste jag någonsin sett. Vi har inte fått veta någon orsak, de kan inte hitta några fel. Han var vårt första barn. Det enda som motiverar mig just nu är att jag måste bli stark och frisk för att kunna klara en ny graviditet. Du har dina barn som motiverar dig att ta dig genom vardagen, jag tror det hjälpen en enormt.

Vi har gått hos kurator direkt från början, kan verkligen rekommendera det. Vår kurator har lång erfarenhet och har behandlat många par i samma situation tidigare, och det är skönt att få höra från någon att ens tankar och känslor är helt normala.

Det känns helt sjukt att första gången jag är inne på det här forumet hittar dig som var med om samma sak, samma dag. Hoppas att du precis som jag finner lite tröst i att vi inte är ensamma i att gå igenom detta. Allt kommer att bli bra en dag!

Kram A

Vet inte vad jag ska säga, önskar er bara all styrka att orka ta igenom sorgen.

Beklagar sorgen <3

Så fruktansvärt sorgligt! TS det finns inga ord som räcker för det ni går igenom. Jag beklagar!!!