Jag hoppar in i tråden. Vår remiss är precis ivägskickad. Är det 3 månader ni andra fått vänta på första besöker eller tog det längre tid? Fick ni någon bekräftelse på att ni skulle bli kallade så småningom?
Hur är kuratorn på Sahlgrenska? Vad för typ av frågor fick ni svara på under första besöket?
Jag fick en bekräftelse från Kontaktpunkten om att min remiss var mottagen och sen fick jag vänta ca 4,5 månader (varav det var 1,5 månad där de hade stängt), hade nog fått vänta lite längre om vi inte fått en återbudstid. Sen fick jag vänta 1,5 månad innan jag började med mediciner.
Har inte träffat kuratorn så där kan jag tyvärr inte svara.
Mitt liv känns slut. Jag och min pojkvän gick på utredning hos gynekologmottagningen Dr Roth som efter min pojkväns spermaprov kon fram till att vi inte kunde få barn på egen hand. Det var i slutet av oktober som han lovade att skicka iväg en remiss till Sahlgrenska och att väntetiden för att få komma är 3 månader. Jag tänkte väl att man får en kallelse när det är dags, men efter att ha läst på lite i den här tråden insåg jag att vi borde fått en bekräftelse för länge sedan. Jag ringer därför till kontatpunkten och får där bekräftat att de inte fått någon remiss. Om det då är minst 5,5 månaders väntetid + sommaruppehåll har jag räknat ut att vi kanske tidigast får komma dit nästa höst.
Jag tog en tittarrunda över alla gamla klasskompisar igår och såg bara massor med profilbilder av barn. Om jag ens kan bli mamma vill jag inte bli en gammal sån. Nu känns allt kört.
Varning i alla fall, gå aldrig till den gynekologmottagningen!
Jag och min pojkvän har äntligen fått tid för vårt första besök nu i slutet av februari. Redan nu är jag jättenervös och vet inte hur jag ska kunna sova ordentligt fram tills dess. Mest nervös är jag för frågorna under första besöket. Var det någon som upplevde det som ett test innan ni blev godkända att få påbörja behandling? Vi är utredda hos en gynekolog, så vi vet vad "felet" är och varför vi inte kan bli föräldrar på naturlig väg, så det var gynekologen som skrev remissen till Sahlgrenska för IVF. Men problemet är att min sambo inte har något jobb och har även en psykisk sjukdom (som han står på stabil medicinering för). Jag vet inte hur ärliga vi ska våga vara, om det är bättre att låssas att man har ett jobb. Fick ni såna frågor, om vad ni jobbade mer, hur länge ni bott på samma adress och om ni har några sjukdomar i släkten?
dem skickade hem massa papper som skulle fyllas i, var såklart lite nervöst att något av ens svar skulle innebära att dem nekar en. Men våran läkare tittade bara igenom dem lite snabbt och det var inga problem. vi har bara träffat jättego personal på 1a besöket.
Så besviken på Sahlgrenska så det finns inte. Jag och min pojkvän fick komma på vårt första samtal i februari efter remiss från en gynekolog som konstaterat att min pojkväns spermier var helt orörliga. Tyvärr hade vi varit ärliga med att min pojkvän behandlas med Litium för sin bipoläritet. Vi avslutar samtalet på Sahlgrenska med att läkaren säger "Jag vill bara ringa upp din läkare om det är okej?". Vad kan man svara på det förutom ja?
Idag flera veckor senare får jag ett brev i brevlådan där det står:
"Hej x(mitt namn)
Har nu fått kontakt och svar från y's (pojkväns namn) psykiatriker. I nuläget kan vi tyvärr inte erbjuda er IVF-behandling."
Hur kan man få ett sånt besked som brev, speciellt om man ska hitta det kl 17 efter jobbet när det inte finns någon att ringa och prata med. Det känns som om livet tog slut.
Funkar allt kan vem som helst bli förälder, då behöver man inte fråga någon om råd eller få godkännande av cyniska psykläkare. Men är man psykiskt sjuk kan man behandlas hur som helst tydligen. Det känns så förnedrande så det finns inte.
Hur kan det inte vara elakt och förminskade att lämna ett sådant besked per brev? Det känns som hela marken öppnande sig och jag har gråtit oavbruten från kl 17. Ett "Hej, kan du ringa upp mig på telefonnummer ..." hade varit lite mer värdigt.
Bara för att man är psykiskt frisk kan man väl bli en idiot till förälder. Det känns så förnedrande att en person har makten över hela vår framtid, vi fick inte ens prata med någon eller besvara frågor om hur vi resonerat kring våran önskan att vilja bli föräldrar, nej för har man fått en diagnos är man ingenting värd.
Jag tror inte jag orkar gå igenom samma förnedrande process hos en privat klinik. Eller har de andra regler bara man betalar för sig?
Nu hittade jag dessutom denna informationen:
www2.sahlgrenska.se/sv/SU/Omraden/1/Verksamhetsomraden/Gynekologi-och-reproduktionsmedicin/Enheter/Reproduktionsmedicin/Behandling/Assisterad-befruktning-/
Vi följer anvisningar från Socialstyrelsen och Regionstyrelsen för Västra Götaland och följande allmänna kriterier för assisterad befruktning föreligger: