TS, Nä vi har inte adopterat, men har stått i adoptionskön. Jag tror det är en process att komma fram till att man ska adoptera. Olika människor har olika lång väg till beslutet. För vissa känns det kanske aldrig rätt med adoption och för andra känns det rätt med en gång. Jag känner att det genetiska inte är så viktigt för mig och väntan på ett barn från ett annat land känns nog så spännande som att vänta på det via magen. För mig var det största hindret med adoption att det kändes krångligt. Papper, referensbrev, granskningar och intyg kändes övermäktigt. Samtidigt inser jag att det är för barnets bästa. Vi har varit oskyddade i åtta år, förlorat ett barn i vecka 23 och haft sex missfall. Efter fyra år kom våran älskade dotter. Det var den vägen det blev. Nu lämnar vi barnförsökandet bakom oss och lever som enbarnsfamilj. Jag känner dock att jag skulle ha varit lika nöjd om vi hade valt adoptionsvägen. Jag har accepterat att våran väg till barn har varit mer än trasslig och jag är ödmjuk inför det faktum att vi faktiskt fick ett barn till sist. Det har varit många tårar, känslor och ilska på vägen och att vi skulle ställa oss i adoptionskön var långt ifrån självklart från början. Det är en process som är individuell. Det går nog inte att snabba på den. Man får känna efter från dag till dag helt enkelt. Jag hade nog kunnat hoppa över IVF och gått direkt på adoption om det inte hade varit så krångligt och kostat så mycket pengar. Så här i efterhand har det ju krånglat mer att försöka få barn magvägen, men det visste man ju inte då. Sen har inte sambon varit riktigt i samma fas som mig i adoptionstankarna och det gäller ju att man är i fas där också.
