• JSA94
    Äldre 16 Oct 11:00
    3846 visningar
    13 svar
    13
    3846

    I tankar om adoption.

    Hej, jag är en ung kvinna som lever i en relation. Jag är ofrivilligt barnlös, och vi har gjort allt vi kunnat för att bli gravida på naturlig väg under 1 och ett halvt år. Men nästa vecka ska jag göra en titthållsoperation och få en diagnos.

    Jag är lite halv rädd för insemination, så vi har börjar prata om att vi kanske ska adoptera, men vilket land är vanligast att man adopterar ifrån?

    - hur ska jag dämpa min sorg över att inte kunna bära mitt eget barn? jag behöver hjälp, då jag sörjer, något så fruktansvärt!
    Kan inte glädjas åt mina vänner som är gravids och föder ut sina mirakel. Känner mig så hemsk.. Min största skräck nu är att min närmsta, bästa vänn skulle bli med barn nu, skulle bli såå avundsjuk... Usch känner mig så hemsk...:(

  • Svar på tråden I tankar om adoption.
  • JSA94
    Äldre 20 Oct 10:06
    #7
    Snowgirl skrev 2014-10-19 14:00:26 följande:

    Men va f-n rent ut sagt! Ett adopterat barn är också ens eget. För hoppningsvis har de kommit över sorgen om att inte få biologiska barn.

    Det är kanske tur att de inte vet hur DU tänker...


    En fråga, har du adopterat själv?
  • JSA94
    Äldre 20 Oct 10:11
    #8
    Hoppentoss skrev 2014-10-19 14:22:17 följande:

    Till Stockholmsmilen.

    Du verkar rätt okunnig. Kan meddela dig och att jag har fyra barn var av en är adopterad. Jag älskar alla mina fyra barn lika mycket fast på olika sätt. Mina biobarn är exakt lika dant älskar dem lika mycket men på olika vis. Så det finns ingen skillnad på hur mycket kärlek man har till sina barn vare sig dom är bio eller ej. Har flera vänner som har både bio och adopterade barn och dom känner som jag. Så utryck inte din okunskap bland dina vänner som adopterat dom skulle inte uppskatta det. Kram på dig


    De är la självklart att jag är okunnig? Annars hade jag la inte frågat, whats the point , att trycka ner mig då?

    Jag har inte många vänner, men jag har en vän som är adopterad, och jag kan snacka om detta med honom och han förstår att jag kan känna så, men som sagt, de är ju - För att jag inte är där än! man kan ju inte bara VETA hur de känns. Därför ville jag få push från andra kvinnor i detta land och kanske nya tankesätt. Men genom att dumförklara mig och bara säga att ddm har lika mycket värde och man älskar dem lika mycket. De är inget som gör mig klokare!

    Jag vill veta HUR jag ska tänka. Inte ATT jag borde tänka på ett visst sätt, för då hade jag ju gjort de, men nu är de så att, jag tänker som jag gör, och kommer bli en himla bra mamma den dagen jag väl blir de, men just tanken på att inte få bära mitt eget barn - ÄR jobbig.......
  • JSA94
    Äldre 20 Oct 10:15
    #9
    Stockholmsmilen skrev 2014-10-19 22:08:04 följande:

    Förstår TS känslor, de har vi nog alla känt som haft svårt att bli gravid. Jag hade försökt i flera år, så dyker en barndomskompis upp som har många barn och lätt för att bli gravid, och lägger ut på Face Book att hon väntar barn igen. Vidare en annan vän. Första gången sprang hon om mig, nu väntar hon sitt andra barn.

    Ja, det är normalt att uppleva de känslor som TS, samtidigt som man ska vara glad för vänners skull.


    Tack, klart att man ska vara glad, men jag måste erkänna att de tar emot , även om jag verkligen inte vill känna så :/
Svar på tråden I tankar om adoption.