Många säger att par har för höga krav på relationer, att man inte kämpar tillräckligt utan istället separerar för lättvindigt. Tycker du att det är så?
Jag anser att så inte är fallet, iaf. inte i majoriteten av seperationer. Tror kanske till och med att det omvända är vanligare; att par härdar ut för länge och blir till slut bittra....
Många säger att par har för höga krav på relationer, att man inte kämpar tillräckligt utan istället separerar för lättvindigt. Tycker du att det är så?
Jag anser att så inte är fallet, iaf. inte i majoriteten av seperationer. Tror kanske till och med att det omvända är vanligare; att par härdar ut för länge och blir till slut bittra....
Det finns folk av båda sorter, de som ska härda ut till varje pris, och de som knappt orka bemöda sig överhuvudtaget. Jag är ganska säker på att de flesta hamnar mittemellan.
Människorna som skiljer sig själva säger sällan att de skilt sig för lättvindigt, ofta är det de oskilda som häver ur sig Kommentaren om att folk tar för lätt på giftermål/separerar för lättvindigt!
De som lämnar sina förhållanden/äktenskap i impuls som inte gjort ett särskilt processat val/beslut de lämnar för lättvindigt. Många av dem ångrar sig senare det har jag läst fler trådar om här på familjeliv.
Många, en majoritet tror jag blir lämnade, för dem är det inte lättvindigt att skilja sig. Jag tillhör den lämnade parten, det har gått snabbt och just min skilsmässa har väl gått supersnabbt med papper lämnade till Tingsrätten, maken som flyttat ut. Säker en juridiskt och socialt lättvindig skilsmässa, ingen har dömt oss, vi lever ju i ett modernt samhälle. Men känslomässigt är det inte alls lättvindigt för mig. Tvärtom den värsta perioden hittills i mitt liv, och inte mitt val.
För mig är det en stor sorg, jag har förlorat min man, bästa vän och livspartner, min familj är splittrad, jag går i terapi och har en lägre livslust än tidigare. För min man är det ju ett bra val, ingen skall stanna mot sin vilja. För min man är det ett lättvindigt val, och det är väl bra på sätt och vis. Då kan han bli lycklig igen, kanske träffa någon ny och sprida glädje och positiv energi till omvärlden. Det är bara så sorgligt för min del. Jag tänker att kanske blir vi ihop för lättvindigt.
När barn är med i bilden anser jag att många skiljer sig/separerar för lättvindigt. De kämpar inte utan vill känna pirr och nyförälskelse och har gått på myten "är föräldrarna lyckliga är barnet lyckligt", bullshit.
När barn är med i bilden anser jag att många skiljer sig/separerar för lättvindigt. De kämpar inte utan vill känna pirr och nyförälskelse och har gått på myten "är föräldrarna lyckliga är barnet lyckligt", bullshit.
Jag förstår hur du tänker, bara det att när man säger "man skiljer sig" låter det ju som att båda parterna lättvindigt skiljer sig. Många blir som jag lämnade, jag hade inte en chans.
Jag tycker att om man behöver diskutera vårdnaden om barn som ammas fortfarande då har man haft extremt dåligt omdöme m.a.p. vem man skaffar barn med.
Jag hade inte gått med på att skaffa barn alls utan 4 års samboende först och att han svor på sin ära och heder att vi inte skulle ta några som helst beslut om att bryta relationen första året barnet levde.
När 1-årsdagen kom skålade vi och konstaterade att jodå, det här går nog vägen.
Jag tror att många inte vill berätta sanningen om varför de skiljer sig till omgivningen, vänner och bekanta (annat än några få utvalda).
Mitt ex skulle säkert skriva under på att jag lämnade honom för lättvindigt. Att jag inte ville försöka trots att han lovade att förändra sig och göra allt bra. Det har han säkert berättat för många.
Medan jag sagt att vi gled isär, gled ifrån varandra. Till många.
Sanningen är att jag kämpade i flera år för att få honom att vilja ändra på något. För jag mådde så dåligt i vår relation. Men han bara ignorerade mig och körde på. Till slut, efter att ha blivit så deprimerad att jag i princip inte ville leva längre, så beslutade jag mig att lämna honom. Några månader efter det när jag har ny bostad på gång så börjar han vakna och överösa mig med tomma löften att ändra på ALLT bara jag stannar. Men den här gången hade jag slut på försök, jag hade redan försökt SÅ många gånger. Utan att han velat inse att det var allvar.
Och i efterhand har jag insett att det han utsatte mig för i vår relation var psykisk misshandel (och en del fysisk med). Jag borde ha gått mycket tidigare. Trots det tror jag att "sanningen" som många i omgivningen tror sig veta om vår skilsmässa är att jag lämnade honom väldigt lättvindigt. Dessutom förmodligen träffade en ny alldeles för snabbt och lätt. Och snabbt gick det när jag väl flyttat ut... men kärleken till mitt ex hade då varit totalt slut i flera år.
Och jag tror inte att vår situation är unik eller tyvärr inte ens särskilt ovanlig.
Jag vet inte om folk skiljer sig för lätt, men jag tycker definitivt att folk jobbar för dåligt på sina relationer. Samma dag som man väljer att skaffa barn har man faktiskt en skyldighet att anstränga sig till 100%.
Men då gäller det ju att BÅDA gör det och att man PRATAR om saker, kompromissar och hittar lösningar.
Det funkar ju inte att en tar allt ansvar hemma och sen tre år senare gnäller för att den måste göra allt hemma.
Eller att en av dem anser att denne har ensam bestämmanderätt över hur barnen ska skötas, hur hemmet ska skötas, vem som ska göra vad och när det ska göras.
Ofta är det ju så att kvinnan skiljer sig för att hon "måste göra allt hemma" medan mannen skiljer sig för att kvinnan beter sig som en tjatig (bitter) morsa.