Hantera ångesten med barnen/när dem far
Ska försöka hålla det kortfattat.Har två underbara grabbar på 5 och 7 år. Separerad från deras mamma sedan 2011. P.g.a tidigare omständigheter kring missbruk från min sida så har jag dem nu, egentligen så ofta som jag vill, men det blir mest på helgerna. Va på ett behandligshem 4 månader under 2013. Äter knappt alvedon idag.
Problemet, ett av alla jag kan se påverkar mig, är att jag har extremt svårt att hitta balansen i allt. Allt som hänt. Har varit drogfri i över ett år nu, känns så fruktansvärt skönt, efter 10år av tabletter och allt grövre droger. Förstår inte hur det kunde spåra så med tanke på vad jag hade att förlora men.. det va inte det jag tänkte ta upp nu.
Jag har fått höra att enligt en psykolog och socionom så är jag fortfarande i en rehabiliteringsprocess. Kan vell på något sätt förstå det då jag ofta inte känner igen mig själv i mina känslor. Visst, ångest har jag haft senaste åren, men det är mycket negativt tänk som jag tack och lov varit befriad från under mina första 20-25år. Det är nu efter jag upptäckte hur mycket jag förstört med mina egna handlingar och beteenden som alla negativa tankar kommit.
Ofta när jag har barnen känner jag mig otillräckligt. Jag tycker jag själv ofta reagerar på sätt jag inte vill. Ofta tycker jag mig låta för irriterad, tvär, sur, precis så som jag INTE vill vara och som jag egentligen inte ser mig själv. Så det blir en krock.
Jag står inför en ADHD utredning som kanske kan ge vissa svar. Vill inte ha någon medicin och jag är egentligen väldigt skeptisk till dessa diagnoser men... med tanke på hur jag funkar så måste det ju vara något "fel" på mig.. heh..
Känner mig ofta väldigt impuls styrd. Reagerar med kraftiga känslor åt alla möjliga håll. Är inte alls aggressiv av mig, har nog aldrig slagit en annan människa vad jag kan komma på, men jag kan bli väldigt upprörd. Både i irritation och glädje.
Tycker det är sällan jag känner att jag är balanserad. Kanske är så för dem flesta men.. ibland känner jag direkt jag är i balans. Men ofta när barnen kommer så känner jag att jag har så mycket "fel" runt mig. Med mig. Hur det ser ut här hemma hos mig är inte bra, det fattas lister och är allmänt.. "ofint". Leksakerna är jättegamla, typ bebisleksaker. Jag vet som inte vad jag ska göra. Jag vet det är TUSEN saker jag måste fixa för allt ska bli bra och jag försöker göra en sak i taget men jag kommer alltid på mig själv att jag inte gör NÅGONTING. Jag bara tänker på allt. Fastnar i mitt huvud.
Nu idag när ungarna blev hämtad av deras mamma började dem sådär syskonbråka och jag blev stressad för jag vill inte deras mamma ska bli stressad eller tycka det är trist hennes tid med dem i helgen börjar så.
Sen råkade den större slå den lilla i ansikten, vilket är sånt han ofta råkar göra. Mycket "råkar". Och jag vet det är så. Han är klantig den stora och också väldigt impulsiv men han menar inget illa. Men den lilla tror ofta det. Det krockar. Och det tär mig så fruktansvärt att se.
Följde den lilla ner till bilen medans han va ledsen och såg hur den stora försökte säga förlåt och tyckte synd om han. Försökte styra upp det och berömde dem för hur duktiga dem varit och gav den stora tips på att försöka tänka på vad han kan göra för att inte börja bråka med lillebror och sa till den lilla att försöka tänka på vad han kan göra för att inte bråka med storebror. Inte peka på den andra och skylla ifrån sig, försöker lära dem att se på sina egna handlingar istället.
Men när dem sedan hade farit och jag kom hem då BAM. Ångest. Huvudvärk. Började andas snabbare. Gråten kom. Försökte slappna av. Svårt. Vet inte var jag ska gå, alla rummen ger mig ångest när jag ser saker som påminner om mina små. Det blir en sån fruktansvärd kontrast! Att se dem som älskar varandra så mycket vara så sura mot varandra och se hur allt påverkar allt. Hur allting påverkar både mig och mina barn. Den lille sa igår kväll "Jag vill ha så många kramar" och ville krama mig om och om och om igen.. det är så många tankar.. och känslor.. om allt..
Förlåt för mitt långa inlägg men vad jag FÖRSÖKTE komma till var...
Finns det någon annan här som slits med ångest när barnen far eller är med barnen?
Hur kommer ni ur det?
Flyr ni ur ångesten genom att göra något annat?
Pratar ni med någon?
Tips?
Tacksam för svar.
PS: Det gick inte så bra att hålla det kortfattat.