Hur hantera/förhålls sig till "bonusmamma"?
Hej!
Jag undrar hur ni som har erfarenhet av att den som ni har barn med har träffat en ny hanterar det och hur förhållandet till/med denna nya ser ut? Helt ok att svara även om ni inte har erfarenhet av det.
Jag har en fantastisk pappa till mitt barn, och vi är överens om att fortsätta umgås som familj, att uppfostra det här barnet tillsammans. Han har en ny sambo, som i princip varit med sen barnet föddes. Det är en, relativt :), vettig tjej som känns trygg och som är pedagogisk och lekfull tillsammans med mitt barn. Jag tog initiativet till att träffa henne, tillsammans med barnet - utan pappan, för att få se hennes och barnets samspel och för att känna mig trygg i att barnet har knytit an till henne, eftersom dom ändå umgås en hel del. Och det gick fint! Fast jag hade lite jobbiga känslor när jag såg att barnet helst ville vara i hennes famn och jag upplevde det lite som att den här tjejen tog föräldrarollen. Nåja, berättade det för henne och hon förstod och skulle tänka på det. Barnet blir ju också alltid så när vi får besök, jag är ju vardag, så att säga.
Problemet är att den här tjejen inte är så förtjust i att jag och pappan umgås ensamma med barnet, hon anser att hon är "bonusmamma" - ett ord jag inte gillar, jag är mamma, och hon menar att jag och pappan och barnet inte är någon familj. Självklart är ju också hon en del av det här, men jag vill att barnet ska känna tillhörighet på ett sätt ändå i den här mamma pappa barn-grejen, och hen kallar själv oss tre för familj. Känner mig ledsen, stressad och irriterad på att den nya tycker så här och är orolig att hon kan komma att påverka barnet i och med sina åsikter. Eftersom vi är oense diskuterar vi ibland ganska häftigt, men det blir fel, det uttrycks i affekt från bådas håll och jag vill bara i lugn och ro leva ett fint liv tillsammans med barnet och pappan. Vill lägga energin och tankarna på barnet, inte känna att jag går omkring och är sur på att mitt barn umgås med någon som jag ibland upplever som ett hot mot barnets bästa.
Blir det bättre? Det verkar inte som att hon kommer ändra sig, och jag kommer inte heller ändra mig. Ska det vara så här resten av livet? Det kanske inte låter som ett jätteproblem, men för mig känns det svårt. Hur ska jag kunna koppla bort hennes viljor och på riktigt känna att jag och pappan är dom som bestämmer kring vårt barns uppväxt, uppfostran osv?
Någon som har något råd?
Ps. Är inte kär i pappan och vill inte ha något kärleksförhållande med honom.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-10-18 18:59
Hon har inga egna barn. Så tror inte hon riktigt kan förstå mina känslor kring det här. Jag förändrades ju som människa när jag fick barn och har fått förklarat för mig av socionom att min "beskyddarinstinkt" är biologisk och naturlig.