Bonusfamilj-hur skulle ni göra?
Jag och min sambo har nu en tid haft liknande problem med hans yngsta som är 3,5 år, dvs samma ålder.
Jag och killen funkar bra ihop och dom första månaderna var det nästan tvärtom, bara jag som skulle göra saker. Sen gick han in i en fas där bara pappa duger, ingen annan. Det gäller även storebror.
Vi har gjort så att även om jag inte är mamma/förälder, så är jag en vuxen person i familjen som bestämmer på samma premisser som pappa eftersom jag bor där lika mycket och betalar lika mycket. Dvs vi har likställt varandra i familjen, jag och min sambo. Rättare sagt, min sambo har likställt mig med honom.
Säger killen att han vill att pappa ska ta mjölken och jag sitter närmst svarar min sambo: Fast nu sitter ju NN närmst och jag är rätt säker på att hon kan hälla upp mjölk till dig så fråga henne.
Sen väntar jag på att killen ska fråga mig och när han gör det häller jag upp mjölken. Frågar han inte mig får han ingen mjölk och vi gör ingen sak av det.
Ibland får killen för sig att jag inte får lov att öppna bildörren, även om han sitter på min sida och jag står utanför. Har jag redan börjat öppna dörren och han börjar skrika att pappa ska, då säger min sambo:
NN har redan öppnat dörren så det är bara att kliva ut om du vill, annars får du sitta kvar.
Ibland har det inneburit att det tagit en kvart att ta sig ur bilen... men då får det bli så.
Har vi bråttom och inte har tid att ta den striden öppnar jag inte dörren från början utan då gör min sambo det direkt utan att killen ber om det.. så slipper vi situationen.
Så agerar vi i dom flesta situationer. Den som sitter närmst eller inte är upptagen får hjälpa och om det inte passar så får han vara utan. Vi är även noga med att killen själv får be mig.. Det är inte så att jag bara gör det trots att han ber pappa.. Utan pappa svarar och säger åt honom att fråga mig.
Detta har gett resultat för oss och beteendet hos killen är nu faktiskt i princip borta.
Däremot finns det ju stunder där pappa faktiskt är viktig och inte kan ersättas så att säga, som tex nattning. Det vill killen att pappa gör och då gör pappa det.
Sen det här med att kunna säga till. Det är klart att din dotter testar. Det kommer in en ny person och hon vill såklart veta om hon kan styra honom eller inte, om hon kan lita på honom eller inte. Står han vid sitt ord? Det är barns sätt att testa om man bryr sig.
Mitt råd i den situationen är att ni vuxna kommer överens om hur ni vill ha det i er familj och sen kör ni på det. Det är inte en 4-åring som bestämmer vem som bestämmer så att säga :)
Däremot förstår jag att din sambo inte vill ha ensamt ansvar över dottern så länge det är så här... Men det är ju något ni får jobba på tillsammans och successivt. Men det blir nog svårt för din sambo att vara ensam med dottern om ni signalerar till dottern att han inte har bestämmanderätt över henne.