• Anonym (Orkarintemer)

    När ingen orkar längre

    Våran situation har varit kaotisk i flera år och vi har spenderat timmar och åter timmar hos psykologer och genomgått diverse utredningar och ingen kan hjälpa.
    Jag är gift sen flera år med en man som har en son på 6 år sen tidigare,biomamman är också gift med en jättetrevlig kille och dom har en gemensam dotter.
    Bonussonen har alltid varit ett svårt barn som sällan var nöjd som bebis,enormt envis runt ettårsåldern och började bli våldsam när han var 2 år.
    Vi började tidigt med att ha exakt samma regler och samma metoder med honom samt att vi sökte råd och stöd.
    Hans beteende eskalerade och har bara blivit värre med tiden.
    Han blir enormt våldsam mot den som finns i närheten utan någon förvarning.
    Det spelar ingen roll om ett djur är närmast,han slår eller sparkar med enorm kraft.
    Han har gett både sin mamma och mig näsblod vid flera tillfällen och att bli skallad eller spottad på är vardagsmat. Han visar aldrig något dåligt samvete och har aldrig ärligt bett om ursäkt. Han hånler bara och stänger av när man försöker prata.
    Det går inte att hitta på någonting med honom och förskolan vill helst inte att han kommer dit,och då har det gått långt. Han har haft en resurs som funnits bara för honom men hon bröt ihop efter att dagligen blivit slagen/sparkad osv och än så länge har dom inte hittat en ersättare.
    Vi jobbar i skift vilket inte kommer funka i längden men det finns ingen annan lösning just nu.
    Det som fått hela situationen att nå bristningsgränsen var för några dagar sedan,då hade han smugit från sitt rum efter nattning och in till sin lillasyster som han slog hämningslöst. Hon hamnade på sjukhus och föräldrarna hamnade i förhör om barnmisshandel. När bonusen iskallt och nästan stolt förklarade att det var han som slagit henne så brast det för oss alla. Psykologer har pratat med honom och dom har bett om mer tid för att försöka hitta vad som är fel med honom. 
    Mamman som var i upplösningstillstånd utbrast: Är han sjuk i huvudet? Är han psykiskt sjuk? och psykologen ville varken svara ja eller nej.
    Nu vill inte mamman ha honom hos sig så han är hänvisad hit och vi är på väg att brista. Våra djur som han växt upp med har fått flytta till våra föräldrar tillfälligt eftersom han gett sig på dom vid flera tillfällen. 
    Vi sover så gott som i skift eftersom han smugit på oss på nätterna. 
    Det här håller inte längre!! Vi orkar inte,det finns inga ljusglimtar.
    Var tvungen att få skriva av mig bland vanliga människor,känns som jag spenderat dom senaste åren med bara psykologer. Om någon har varit med om ett liknande fall så skriv! Vi famlar i mörker.

Svar på tråden När ingen orkar längre