När ingen orkar längre

Eftersom förra tråden inte verkar tillåta anonyma svar så gör jag ett nytt försök.
Förstår om någon i samma sits inte vill outa sig.

Våran situation har varit kaotisk i flera år och vi har spenderat timmar och åter timmar hos psykologer och genomgått diverse utredningar och ingen kan hjälpa.
Jag är gift sen flera år med en man som har en son på 6 år sen tidigare,biomamman är också gift med en jättetrevlig kille och dom har en gemensam dotter.
Bonussonen har alltid varit ett svårt barn som sällan var nöjd som bebis,enormt envis runt ettårsåldern och började bli våldsam när han var 2 år.
Vi började tidigt med att ha exakt samma regler och samma metoder med honom samt att vi sökte råd och stöd.
Hans beteende eskalerade och har bara blivit värre med tiden.
Han blir enormt våldsam mot den som finns i närheten utan någon förvarning.
Det spelar ingen roll om ett djur är närmast,han slår eller sparkar med enorm kraft.
Han har gett både sin mamma och mig näsblod vid flera tillfällen och att bli skallad eller spottad på är vardagsmat. Han visar aldrig något dåligt samvete och har aldrig ärligt bett om ursäkt. Han hånler bara och stänger av när man försöker prata.
Det går inte att hitta på någonting med honom och förskolan vill helst inte att han kommer dit,och då har det gått långt. Han har haft en resurs som funnits bara för honom men hon bröt ihop efter att dagligen blivit slagen/sparkad osv och än så länge har dom inte hittat en ersättare.
Vi jobbar i skift vilket inte kommer funka i längden men det finns ingen annan lösning just nu.
Det som fått hela situationen att nå bristningsgränsen var för några dagar sedan,då hade han smugit från sitt rum efter nattning och in till sin lillasyster som han slog hämningslöst. Hon hamnade på sjukhus och föräldrarna hamnade i förhör om barnmisshandel. När bonusen iskallt och nästan stolt förklarade att det var han som slagit henne så brast det för oss alla. Psykologer har pratat med honom och dom har bett om mer tid för att försöka hitta vad som är fel med honom.
Mamman som var i upplösningstillstånd utbrast: Är han sjuk i huvudet? Är han psykiskt sjuk? och psykologen ville varken svara ja eller nej.
Nu vill inte mamman ha honom hos sig så han är hänvisad hit och vi är på väg att brista. Våra djur som han växt upp med har fått flytta till våra föräldrar tillfälligt eftersom han gett sig på dom vid flera tillfällen.
Vi sover så gott som i skift eftersom han smugit på oss på nätterna.
Det här håller inte längre!! Vi orkar inte,det finns inga ljusglimtar.
Var tvungen att få skriva av mig bland vanliga människor,känns som jag spenderat dom senaste åren med bara psykologer. Om någon har varit med om ett liknande fall så skriv! Vi famlar i mörker.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-10-22 15:00
Jag vill tillägga lite om pojken i övrigt för att lättare få en bild.
Han är smart och duktig på språk,har lätt för att lära sig och vill gärna lära sig,dock i perioder. Fungerade bra i grupp med stöd fram tills för 2 år sen. När han är "vanlig" skulle ingen kunna märka att något är fel. Han uppträder som vilken 6 åring som helst ibland men så kommer "infallen" som gör så mycket skada. Det är som om det slår om och så är han ohanterlig. Det som känns värst är att vi inte vet om han tänker framåt,alltså planerar saker eller om det är något han kommer på för stunden.

Anonym (hjälp)

Äldre 22 Oct 14:32

#1

Det här barnet är inte friskt nej, men psykologer använder inte de termerna.

Barnet behöver mer hjälp än vad ni kan ge, tyvärr. Bor han på ett hem av något slag så finns det många där som kan byta av varandra, ingen behöver alltså stå ut med barnet så långa stunder i taget = lättare att orka med.
Dessutom går personalen hem emellanåt och kan hämta kraft, de har semester och de har handledning och annat stöd.

Ni har en skyldighet gentemot de andra barnen i familjen eller era djur. Mamman har sett till att hennes andra barn är skyddat och ni har skyddat era djur. Men ni då?
Har inte ni rätt till ett normalt liv? Ett liv utan skräck för att bli dödade i sömnen? Ett liv där ni kan sova samtidigt utan oro?

Visa barn blir inte som de ska, hur hårt det än låter. En del blir knas pga uppväxten, så verkar inte fallet vara här, andra föds så. Det innebär inte att ni är dåliga för att ni inte orkar med.

Jag lider verkligen med er och önskar er all lycka oavsett vad som händer i framtiden.

Iam

Äldre 22 Oct 16:20

#2

Jag har ingen erfarenhet av det du beskriver och har inga råd att ge heller...

Jag ville bara lämna några ord för att visa att jag känner för er. Det låter som en hemsk situation. Det barn som det är meningen att man ska älska över allt annat beter sig på ett sätt som gör att det är svårt att ens tycka om... Det kan inte vara lätt för föräldrarna.
Din sits sen som liksom får det på köpet för att du älskar din man...

Som sagt.. Jag känner med er och jag hoppas hoppas verkligen att ni får den hjälp ni alla förtjänar!

Ess

Äldre 23 Oct 09:56

#3

Det enda jag vet är att om man behöver hjälp, så måste man mer eller mindre bråka sig till det, ligga på oavbrutet.
Det är ju inte meningen att ni ska behöva låsa in killen på rummet för att våga sova. Man orkar tillslut inget när man inte får/vågar sova på natten, speciellt inte om man dessutom jobbar på dagen.
De som tar emot omplacerade barn med problem jobbar ju oftast inte utanför hemmet, utan barnen är deras jobb. Dom har dessutom en helt annan backup och utbildning för ändamålet än vad man som förälder har.

Du kan prova att lägga ett inlägg under "psykisk ohälsa", för att se om du får några tips ang vart du/ni ska vända er, och vilka punkter ni ska poängtera för att få hjälp snabbast möjligt.

Jag hoppas ni får hjälp snart, ge er inte. Det är ju inte meningen att ett annat barn eller djur ska behöva sätta livet till för att vården ska vakna upp och inse att det behövs en insats.

När ingen orkar längre

INNEHÅLL