Delar ni som är föräldrar verkligen allt ansvar? Överdriver jag?

Med mitt ex gjorde jag allt. Jag var ju den som var hemma. Han kunde möjligen tänka sig ta pojken på helgen om han bara fick gå upp o duscha först. Till saken hör att jag ibland inte duschade på över en vecka för jag hann inte ....pojken sov aldrig med än två timmar i sträck så sov han sov jag. Sen är vi ju skilda i dag också.

Min nuvarande man tog föräkdraledigt när dottern var 6 månader så jag kunde börja jobba efter många års studier. Nu är tösen snart 2, jag sköter lämning på dagis och de flesta dagar utom när jag jobbar till 22. Jag dammsuger o svabbar ...jag gillar det och det är lättare för mig då min man sitter i rullstol. Han bakar allt bröd, tvättar, hänger o viker all tvätt, sköter småplock och håller rent på bänkar, klipper gräset och har ansvaret för pannrummet... Jag skottar snö på vintern....Så jag tror han gör mer faktiskt

Ja, det är det, men uppfyller kanske inte hela ansvaret.

Kanske inte. har inte läst hela tråden, han kanske har ett jättejobbigt arbete. Skiftarbete? Egenföretagare? Delta Force? Han är väl van vid att slappna av när han kommer hem. 

Ts din man verkar lite.. speciell.. är han bara uppfostrad fel eller är han född med någon slags oempatisk mansgrisstörning, men allvarligt han måste kju lida av nåågon brist i utvcklingen/utbildningen om han helt har missat hur samhället ser ut idag

Tycker du ska fundera på vad det är för värderingar ni förmedlar till ert barn, ja ni för så länge du tillåter din man at tbehandla dig på det här sättet är du också en del av det, sätt ner foten eller dumpa honom, inte en normal kvinna skulle finna den mansgrisen attraktiv

Verkligen inte. Vi delar så gott vi kan och försöker få det rättvist även om vi gör lite olika saker.

Vi delade på föräldraledigheten och den som var hemma gjorde så mycket de kunde och orkade av hushållsarbetet under dagen men det blev sällan mycket gjort. När den som jobbade kom hem så tog den alltid barnet för att få mysa lite och umgås efter en hel dag borta. Den som var hemma passade då på att fixa mat och göra lite hushållsarbete. På helgerna hjälptes vi åt med både barn och hushåll och tog en sovmorgon var.

Exakt såhär tycker jag också det bör funka. Man behöver inte leta millimeterrättvisa, men så länge båda har inställningen att man vill underlätta så gott man kan för den andra kommer man nog ganska långt. Det handlar mer om inställningen att hjälpas åt än att räkna exakta hemarbetsminuter.

Sen tycker jag det är lite konstigt att man räkna leka och gosa med sitt barn som hemarbete. Kan sträcka mig till att vakna på natten och tidiga morgnar samt byta blöjor är att jämföra med jobb, men inte allt det där mysiga! Vadå passa sitt barn liksom?

Ursäkta, men det låter helt SJUKT. Din "man" verkar vara en riktig egotyp. Det är väl självklart att man delar på ansvaret? Hur annars skall man orka? Jobbet är SEMESTER när man har småbarn. Kommer själv ihåg hur det var när min man tog över FL när vår tös var 10 månader och jag gick tillbaka till jobbet. Jag kunde sitta och fika :O äta lunch i fred och det bästa - gå på toa helt själv. När jag kom hem var mannen helt slut och jag tog över och lekte med flickan medan han i lugn och ro fixade middag till oss. Hos oss gör vi det vi orkar. Om jag har energi över så säger jag - " jag är inte så trött, jag kan diska och städa och fixa tvätten idag" och han gör samma sak. Däremellan får en massa icke akuta sysslor ligga, för vårt prio är barnet och att vi inte blir utbrända. Nätterna har jag alltid tagit dels för att jag ammade länge och dels för att min man är oväckbar. Han klarar helt enkelt inte av att vakna och jag har inga problem med att somna om. Å andra sidan har mannen tagit en massa sysslor som inte jag vill göra. Du studerar - det räknas som arbete. Vad är det för gubbe som vägrar ta ansvar?? Som inte vill engagera sig i sitt barn?? Låter som en riktig nitlott. Klart man är trött de första två åren men man blir ju helt utbränd om man skall rodda allt ensam. Dessutom så låter det det som om du tar hand om mannen också - tvätt, mat, städ. VARFÖR skall du ha längre arbetsdag än 9 timmar? Fråga honom detta! Är du 24 timmars tjänstehjon? Barnet är hans också. Nä, jag skulle köra upp Ipaden i röven på honom om min man var så. Båda jobbar 9 timmar och resterande tid får man komma överens om hur man delar upp allt som skall fixas hemma. Din make behöver en spark där bak för han verkar lat. Envisas han - skit i hans tvätt, laga bara mat åt dig själv och gör bara det som absolut måste göras. Klagar han - ryck på axlarna och säg att du inte har energi eller betalt för att ta hand om honom. Fan vad jag blir arg att vissa kvinnor har det som du. 

Den som jobbar ( just nu jag) har det slappa uppdraget självklart gör jag merparten den lilla tid jag är hemma när jag var fl gjorde min man det mesta utom matlagning på vardagar men handling, disk ta bebis vissa nätter osv. Se till att han är fl det är det bästa, ekonomiska ursäkter håller inte att dela någorlunda lika på fl är viktigt både för barnet och er relation.

I hans värld är det kanske så. Men jag skulle tro att i den krets där han pratar så vitt och brett om detta, så finns det säkert män som inte alls är av samma kaliber. Som visst hjälper till, men som i den typen av forum kniper käft för att slippa kallas toffel eller liknande. Samtidigt som din man då får vatten på sin kvarn för så har ju ALLA det och så fortsätter han att gå runt och tro att det är så världen ser ut.

Du måste bryta detta!
Har din man tänkt vara f-ledig någonting?

Ett upplägg jag sett att många förespråkar är att tala om för mannen ifråga att visst, 8-17 måndag-fredag är jag föräldraledig och du arbetar. Men från det att du kommer hem samt på helgerna så är vi båda lika mycket föräldrar och sammanboende vuxna människor, alltså delar vi ansvaret för allt annat.
Och du som tar hand om barnet dagtid ska inte förväntas ordna med allting kring hemmet typ handla, diska, tvätta, städa mm utan din första prio är barnet. Resten är i mån av tid och givetvis om du VILL det. Men inte per automatik så att allt hamnar på dig.

Jag har svårt att dra paralleller till mitt eget liv i såna här frågor för min man är lite tvärtom och får nog "skit" från vänner och kollegor att han gör för mycket. Han har INTE koll på födelsedagar i släkten, föräldramöten och sånt. Det har jag
Men kring städning, ansvar för barn, läggning, städning, handla mat, läsa läxor och allt annat sånt så har han faktiskt bättre koll och gör mer än vad jag gör.

Att gå och prata med någon kan vara bra. Dels för att du ska få stöd i att verkligen få fram hur du känner. Dels för att få hjälp med verktyg att kunna kommunicera och lösa sånt här sett ur ett längre perspektiv. Det är aldrig fel!

På vilket sätt rättfärdigar det att han skiter i sitt barn? Vore det ok om Ts inte ville vara med sitt barn om det var HON som jobbade? 

Och igen; varför ska en person kunna jobba 8 timmar, 5 dagar i veckan, medan den andra har dygnetrunt-jour året om?