Varför skaffa barn om man ändå aldrig umgås med dem?

Hm, jag fick mig en tankeställare här ts.
Vi är mycket med vårat barn så jag har inte dåligt samvete på den fronten, men just det där med att ta sig tid att verkligen lyssna på henne ska jag bättra mig på. Vi har självklart stunder när vi pratar om dagen som varit, vad de gjort i skolan, tankar och funderingar, men det kanske inte är tillräckligt. Det kan bli ännu bättre.

Moget svar (menar det) på ett egentligen lite omoget inlägg.

Men ja, validering och förmågan att "se" sina barn är något vi är fruktansvärt dåliga på. Vi får idag hjälp av samhället med nöjesattraktioner som man kan ta sina barn på för att stilla deras lekbehov och ens egna dåliga samvete. Men det behövs inget sånt egentligen. Det viktigaste är att man finns där för dem och lyssnar, förstår och visar dem uppskattning. De känner då att de har ett värde för dig som förälder och kommer då att ge mer tillbaka automatiskt. Att göra barn glada med tripper till Busfabriken, Liseberg etc. har ingen som helst positiv effekt för ens barns utveckling om inte föräldern också är där rent mentalt.

Ibland kan även ironi och komedi få en att tänka längre än näsan räcker!

Frågan är varför man ens ska bry sig och lägga sig i hur andra gör? Alla föräldrar kanske inte tycker att det är så himla kul att sitta i sandlådan och gräva, men mer än gärna är med i barnets lekar hemma eller på någon annan plats. Det man ser stämmer ju inte alltid.

Man ska bry sig för deras problem blir sedan mina antingen som ett samhällsproblem (jag som skattebetalare) eller så blir mina egna barn utsatta av barnen till dessa föräldrar, stökiga, bråkiga, tar energi, resurser och uppmärksam från det väsentliga ex. i skolan. Så deras problem går ut över andra, just därför ska man bry sig. Annars hade de väl fått vara hur cyniska som helst.

Jag tror ärligt talat inte att barn behöver så mycket uppmärksamhet som du tror. En klok person sa till mig en gång att barn är som ogräs - de växer bra på egen hand. En god förälder vet att barn behöver utrymme.

Förstår TS precis. Men känner också att det är lätt att gå i fällan. Det är ju så mycket som ska hinnas med i vardagen och så smidigt att sätta barnen framför TV'n. Sedan när det dåliga samvetet kommer ikapp så löser man det med lekland eller liknande...
Mitt tips är att ta med barnen i vardagen - att ha med dem i köket när man lagar mat eller diskar, att ta med barnen till butiken när man handlar, eller att ha med dom ut till garaget när man servar bilen. Tar lite längre tid på det sättet, men barnen får både tid och kunskaper.
Ser som TS många barn i vår närhet som har väldigt lite tid med sin familj, och många av dom är uppenbart väldigt otrygga och har stora problem med sociala spelregler och anpassning. Tyvärr är det så illa att dessa barn är så många att det nästan blivit en norm i vår skola att barnen förväntas bete sig på det sättet. Att få uppmärksamhet till vilket pris som helst, att inte värdesätta långsiktiga relationer, att materiella värden är mycket viktigare än sociala. Gör mig orolig för vår och våra barns framtid

Ogräs får mig att tänka på maskrosbarn och det är då inget positivt med det.

Jag känner mig "träffad", iaf när det kommer till att sitta på en bänk och hålla uppsikt över barnen medans dem leker på lekplatsen. På sin höjd att jag putter på gungan, men jag sitter inte i sandlådan och gräver. Och jag har faktiskt inte dåligt samvete för det, barnen är där för att leka en stund, dom hittar snabbt andra barn att sysselsätta sig med och lekplatsen är inte anpassad för vuxna.

Däremot så går vi i lagom takt till och från lekplatsen och samtalar, stannar upp och kollar på något osv. Lika så är det hemma, kanske lagar vi mat/bakar ihop, sitter och pratar under en fika, läser bok, myser till en film, sitter och pysslar tillsammans osv. men stunder där i mellan sysselsätter dom sig själva. Den äldsta på snart 7år har kompisar hemma dagligen och minsta på 2år leker gärna själv med sina dockor. Jag anser att det är en del av utvecklingen att få avstånd från föräldern och att lära sig att skapa egna intressen och även leka med kompisar och lösa konflikter själva.

SÅ när du nästa gång ser en "ointresserad" förälder, så kan du även tänka tanken att hen kanske aktiverat sig både innan och efter.

Jag känner mig inte träffad...när jag fick mina barn fanns inte ens mobiler i två av fallen. MEN jag har aldrig lekt med mina barn..varken hemma eller på lekplatsen. Barn leker själva.!

Vad vi däremot gjort är långa skogspromenader, kanske lagat mat eller bakat tillsammans eller myst ner oss i soffan under en filt o kollat på nån bra film. Sånt som du förmodligen inte ser att andra föräldrar gör skulle jag tro.