Abort,Psykisk ohälsa/Dermoidcysta

Jag gjorde en abort för snart ett år sedan och har mått oerhört dåligt sedan jag gjorde det. Jag ville inte, men det kändes som om jag var tvungen på grund av min livssituation. Under en lång tid så slutade jag leva mer eller mindre. Slutade med allting jag egentligen tyckte om att göra, kände det som om jag inte förtjänade att vara lycklig. Har inte klarat av att umgås med en av min vänner sedan hon blev gravid. Många dagar känns meningslösa.. Ja du förstår.

Jag önskar att jag hade något bra tips på hur man går vidare, men det har jag tyvärr inte. Men jag har insett att livet måste gå vidare och att inget blir bättre av att jag ständigt plågar mig själv med mina tankar. Jag tror att det är svårt att få tankarna att försvinna men jag tror att man kan lära sig att acceptera sina tankar. Man får helt enkelt bära med sig smärtan som en del av sig själv, men inte låta den ta över ens liv. Det blir enklare, bara man fortsätter att kämpa!

Du har dessutom tre fantastiska barn som du måste kämpa för! Om du känner att du inte på egen hand klarar av att bli lycklig igen så tycker jag att du ska ta hjälp av någon kurator eller psykolog! Själv har jag hela tiden tänkt att jag är stark nog att klara av att hantera min situation, men jag inser nog mer och mer att jag borde ha sökt hjälp för länge sedan. Jag har inga barn ännu, så kan tyvärr inte glädjas åt det. Men snart är det min tur och jag hoppas verkligen att mitt liv ska få en mening igen den dagen.

Styrkekramar till dig! Du förtjänar att må bra!

Jag pratar gärna mer med dig! Tycker att det känns skönt att prata om det med någon. Jag och min sambo har pratat om det hela väldigt mycket, men på något sätt känns det inte som om jag och han har varit med om samma sak. Han har förståelse för att jag mår dåligt, men det har inte alls påverkat honom lika mycket.

Själv då, har du någon som du pratat med? Vad kände din partner efter aborten? Min partner var nog rätt övertygad om att det var rätt beslut men när vi kom hem från sjukhuset så bröt han ändå ihop och kände att det var sorgligt. Men efter det har han aldrig uttryckt att han ångrar sig eller liknande.

Men känner du inför framtiden med din partner, vill ni ha ett gemensamt barn senare? För mig känns det som om det är ljuset på tunneln, dagen vi börjar försöka skaffa barn. Som tur är så har min partner också börjat känna längtan. Efter aborten tjatade jag ganska mycket på min partner om att vi skulle skaffa barn. Men då verkade han inte vilja alls. Men jag bestämde mig iaf för att sluta tjata och helt plötsligt så säger han att han också har börjat längta. Så det har iaf fått mig att må lite bättre på sista tiden. Jag tar examen efter jul så förhoppningsvis kan vi börja försöka till våren. Dock måste jag ju lyckas få ett jobb också.

Jag hoppas nog på något sätt att ett barn ska fylla tomrummet inom mig. Det låter kanske dumt, jag vet inte.

Det låter jobbigt att bara få träffa dina barn varannan vecka! Du måste nog försöka komma på hur den tiden ska bli mer meningsfull för dig! Har du något intresse eller vänner som du umgås med när barnen inte är hos dig? Jag känner ofta att jag inte orkar umgås med någon förutom min sambo..och att jag inte är så kul att umgås med när jag mår som jag mår. Men det har blivit så otroligt dumt, eftersom att mina vänner har tolkat det som om jag inte är intresserad av att umgås med dom längre, vilket egentligen inte är sant.

Det är ju så dumt att man känner att man är en sådan som inte behöver hjälp. För kanske hade varken jag eller du behövt ha det så här om vi bara hade sökt hjälp. Egentligen är jag väll inte övertygad om att en kurator eller psykolog hade hjälp, men det är ju dumt att inte ens ha försökt!