Höggravid och nu börjar paniken komma (omföderska)

Jag hade en normal första förlossning där jag hade värkarbete i ca 15 timmar och sen krystade i 1,5 timme. Sydde 4 stygn. Var orolig med andra barnet eftersom det trots allt gjorde rätt ont.

Värkarna satte igång kl 20, åkte till förlossningen 23. Var då öppen 8 cm! När krystvärkarna satte igång runt 0130 krystade jag 3 gånger sen kom barnet ut. Förlossningen gick mycket mycket bättre än den första, mindre smärta både under värkarbetet och sen under krystvärkarna. Jag stod upp mer (vilket gjorde mindre ont) och lärde mig att använda lustgasen bättre (tittade på monitorn o kunde se när värken kom).

Det enda var att eftervärkarna gjorde mer ont och så blödde jag lite mer. Men tror absolut man gjort det värsta med första barnet (banat väg), Mitt andra barn vägde 8 hg mer men det gick bra ändå!

Jag håller med om att det är värre andra gången. Är beräknad om två veckor, men det känns som det kan ske vilken dag som helst och först idag tog jag mig för att åka och hyra ett babyskydd till bilen... förnekelse funkade oväntat länge ändå.

Jag hade en okej första förlossning och är inte rädd för smärtan, men jag är så mycket mer rädd denna gång för komplikationer och att vara ifrån mitt äldre barn (har ingen bra barnvakt i närheten, ens för en snabb åka-hem-samma-dag-förlossning, och jag vill gärna ha pappan med mig).

Med en 2-åring hemma är scenariot att bli kvar på neo ett par månader otroligt mycket mer skrämmande än med första barnet. Jag har också krav på mig själv att bli en bättre fungerande mamma till 2-åringen så fort som möjligt, hon har redan varit försummad av mig länge p g a graviditetskrämpor. Hon har tack och lov en fantastisk pappa och en fantastisk förskola hon trivs på, men min förlossningsstress och förlossningsskräck kretsar väldigt mycket kring mitt äldre barn och det skymmer fokus från vad jag faktiskt kan och måste göra för att föda nästa barn på bästa sätt.
Första förlossningen var det liksom huvudsaken att barnet överlevde, nu måste även jag inte bara överleva utan helst också komma ur det hela i bättre skick än innan. Vad tror ni om den ambitionsnivån? ;)

Jag tycker inte att man ska gå hemma och älta det man har ångest för. Det blir bara värre av det. Prata med din BM istället.

tack du fina människa som tar dig tid att skriva lugnande inlägg. Jag hoppas att jag får en liknande upplevelse (bra att bli påmind om att det ju KAN gå hur bra som helst)

Alltså att spänna bågen för "bättre skick" kan ju vara att sätta lite väl mkt press på dig själv -det tar ju åtminstone ett par veckor innan man är på banan igen (hur bra det än går ) och sen tar ju sömnbristen ut sin rätt men jag förstå ändå hur du tänker. Jag har också fokuserat mycket mer på mitt äldre barn än barnet i magen, t ex har jag boat genom att göra ett nytt rum till stora barnet snarare än att inreda ett barnrum och försöker verkligen kompensera för att man just nu är tråkmamma som inte klarar av att busa och leka så mycket.

När mamman dog på förlossningen för några veckor sen (BB Sophia) fick jag först lite panik men jag är helt ärligt inte så rädd för att just dö då det tack och lov är oerhört ovanligt (är ju större risk att bli påkörd i trafiken mm och man kan inte gå runt och ha skräck för det). 

Låter jättejobbigt att du inte har någon bra barnvakt -hoppas det ändå går bra att lösa. Annars tror jag helt ärligt att man med andra barnet kanske "klarar sig bättre själv" på BB än med första där allt var så nytt. Kanske mår du till och med bättre av att veta att ditt större barn har sin pappa hos sig än vad du mår av att han sover över och är kvar på bb. Nu när du är så långt gången är ju också risken att du hamnar på neo under lång tid väldigt mycket lägre än om man t ex föder för tidigt.

du har kanske rätt. Jag ser det i mitt fall inte så mycket som älta som att tillsammans bearbeta detta själv inför förlossningen (vet inte ens om det skulle finnas tid för mig att hinna träffa någon nu när det är så kort kvar).

Jag är även utåt sätt en väldigt stark person som håller upp en fasad, har aldrig gått till någon för att prata om något djupt någonsin och hos BM är jag alltid glad och glättig för lyfter man på locket vet jag inte vad som skulle hända och det förtroendet har jag inte för min nuvarande BM iaf.

Jag är inte höggravid men är är väl snart där. Väntar mitt andra barn. Hade riktigt skräck inför första förlossningen, bad om alla möjliga smärtstillande medel och gärna bli klubbad i huvudet för att tuppa av och inte behöva gå igenom eländet. Jag läste massa böcker, lyssnade på folks skräckhistorier, kollade på massa klipp så dum som jag var. När det väl blev dags, fick jag första värken kl6 på morgonen och kl8 började de komma tätt. Vi åkte in och lilltjejen kom kl10. Det gjorde ont men det var inte alls som jag föreställde mig i mitt huvud. 

Mitt tips är, läs inte för mycket och hetsa inte upp dig. Andra förlossningen kan gå lite snabbare då kroppen redan har gått igenom det en gång innan. Hur som helst kommer det lilla livet ut och ja det kommer göra ont. Försök ställa in dig på att det kommer gå bättre denna gång. Tänk på belöningen du får.

(Jag vet, du tänker säkert Ahh, tyst med dig så bra blir det inte heheheh. Men det hjälper inte heller att hetsa upp dig för något du inte vet hur det kommer gå eller något du kan kontrollera)

Stort lycka till och det kommer säkert gå jättebra :)

Goa kramar till dej!

Jag som klämt ur mig tre st tycker att det faktiskt går lättare för varje gång.. (Och fortare) kroppen liksom "minns" hur man gör.. ;) med trean tog det 4,5 timmar totalt och jag var öppen 8 cm när jag kom in.. (Hade knappt haft ont alls och blev ärligt förvånad att det gått så lätt..) en timme senare och tre krystvärkar var han ute.. :)

Jag väntar tredje och har haft en halvjobbig och en bra förlossning och inte tex spruckit alls men är ändå rätt rädd för denna förlossning (bf om 5 dagar) kanske ganska naturligt att frukta smärta man ändå känner till eller åtminstone hört talas om?

Jag är mest rädd för själva värkarbetet. Känner mig inte alls redo att välkomna värkarna i min kropp och har ägnat en del tid till att "ångra" mig.

Jag känner inte alls att jag ältar men tycker faktiskt inte att det ska bli ett dugg kul med förlossning... Är kanske lite rädd för att det ska hända mig nåt och att mina två fina barn ska bli moderlösa men det är mest lösa tankar som kommer då och då.

Fruktar nog mest just smärtan och framför allt "anfallet", att jag inte vet NÄR... Gör det så svårt att förbereda sig att inte veta precis när och hur det ska starta... Lite som ett odjur som ligger och väntar i mörkret... Bebisen längtar jag jättemycket efter!