kan jag ge mitt barn samma namn som hans döda bror?

Ni ska ju göra det som känns bra för er, finns ju inget rätt eller fel här.

Jag personligen hade inte gjort det, jag hade resonerat tvärtom att ert första barn känns ersatt då, och att hans bror ständigt får leva med att ha blivit den Hannes ni inte fick behålla.

Däremot hade jag gärna lagt det som ett andranamn för att hedra

Tycker heller inte att barnet ska få bära det med sig hela livet, låt honom känna sig som viktig for er genom ett eget namn, inte som en ersättare for brodern. Andranam går bra.

Jag håller med. här.

Jag hade inte velat ha samma namn som ett dött syskon, hade känt mig lite som 2a handsval. Inte exakt så men kan inte förklara på bättre sätt.

Håller med! 
Låt barnet ha ett eget identitet men hedra bror med andranamn/mellannamn (precis som man gör mor- eller farföräldrars namn eller liknande).

Förr var det jättevanligt att man döpte ett annat barn till samma namn som ett syskon som dött tidigare. De flesta familjer förlorade minst ett barn i späd ålder och då fick nästa barn av samma kön samma namn. Den senaste jag vet som som gjort så var min ena faster som fick en dödfödd pojke nånstans runt 1950,sen fick hon en till pojke några år senare och han fick samma namn. Ni gör absolut som ni vill!   

Ja ni har väl rätt, men älskar det namnet så och hade tyckt om att få ha namnet i vår familj ändå.. På ett levande barn.

Jag vet vi inte får tillbaks vår älskade pojke:(

Men DET är lite en annan sak.

Om er son får veta att han fick namnet för att ni älskar just namnet, eller för att hedra sin döda lillebror är vitt skilda saker skulle jag säga.

Är det? Det är av båda anledningarna isåfall.

Hur blir det när ni talar om er avlidne son, när ni talar med Hannes om Hannes? Jag antar att ni besöker kyrkogården och att ni har en gravsten, jag har kanske fel, men hur skulle det bli?

Förlåt om det låter hårt, men det är så jag tänker, men ni gör självklart som ni vill.

Ja vi har minneslund och åker dit med barnen. Det kanske blir lite tokigt. Mannen föreslog Johannes istället.

Johannes är jättefint! Och blir ju en fin anknytning utan att det tar över.

Johannes är jättefint!   Vi är inte i samma sits alls,men vårt första flicknamn vi tänkte "gick bort" i ett missfall. Vi var så inställda på namnet om det var en tjej och det kändes som en tjej att vi nu bytt namn ifall vi får en tjej nån gång. För oss kändes det som att det var det barnet som skulle hetat så och inte ett annat,men som sagt,vill ni ha samma tror jag ingen reagerar på det.

Jag har en vän som blev döpt efter sin döda storebror. Han fick ofta höra historier om sin bror "den första Gustav" som drunknade i en tragisk olycka flera år innan han själv föddes. Han fick på något vis bära bördan av ett barn han aldrig träffats död.

Ni gör som ni vill och jag förstår att ni vill hedra er son. Men tänk på hur ni ska berätta om storebror för de yngre barnet. Hur ska han tolka de? Välj det som andranamn!

Jag skulle nog inte ge mitt barn samma tilltalsnamn som den döda brodern.

Jag själv är asopterad (svenskt adoptivbarn) och min biologiska mamma ville gärna ge mig två namn. Dels hennes egna förnamn och sen xx som jag kallas. Mina adoptivföräldrar lät mig således heta det.

Min biologiska mamma fick sen en dotter till som också fick samma två namn och som också kallas xx. När jag fick veta det så kändes det ganska hemskt. Jag kände mig verkligen utbytt. Hur min lillasyster med samma namn som jag känner vet jag inte, jag har inte frågat men när jag berättat så är det många som reagerat negativt på det.