Anonym (Förstår dig verkligen) skrev 2015-09-01 11:18:11 följande:
Så är det ju. Jag som lider av svår hypokondri känner igen mig i TS beteende. Går jag till en läkare som säger: "Det finns inget som pekar på att du är sjuk nu" hör jag bara NU och börjar leta efter nya symptom som jag tycker läkaren förutspått ska komma.
Skillnaden mellan mig och TS är nog att jag är mer medveten om att det verkligen sitter i huvudet på mig och försöker akttikt jobba bort det.
Men jag förstår verkligen känslan av panik bakom. TS sådär kan du inte ha det. Min terapeut har sagt att jag ska försöka att inte kämpa emot paniken. Inte be om bekräftelse om att allt är okej. Även om det känns bättre för stunden, triggas bara paniken i långa loppet. Jag måste lära mig att låta paniken vara och ebba ut av sig själv. Det blir lättare och lättare för varje gång jag faktiskt inte GÖR nåt när rädslan kommer. Rädsla och pngest är bara känslor, de kommer och går.
Heja dig, bra gjort! Det där är det enskilt bästa sättet att hantera hälsoångest och liknande tillstånd.
I ts fall blir det tyvärr dubbelt tragiskt eftersom hon har barn, och för att det minsta barnet (kanske syskonen också, ts pratar väldigt lite om dem) kan komma att ta stor skada av ts beteende vars yttringar har sin grund i hennes sjukdomstillstånd.
Jag begriper inte vad det är för terapeut som ts har, det fungerar uppenbarligen inte väl.
