Barnet vill inte bo hos pappa.
Det här snurrar i mitt huvud dygnet runt och jag vet inte riktigt hur jag skall göra. Jag är skild sedan 2 år och vi har två barn tillsammans. En dotter som just fyllt 12 och en son på 7. Pappan till barnen har en ny kvinna som har två barn och de bor relativt nära mig. Problemet är att dottern inte vill vara hos pappa! Hon har vid ett flertal tillfällen tagit upp detta med honom men då blir han arg och säger att det är hennes eget fel att hon inte trivs hos honom eftersom hon inte flyttar in, dvs tar med sig hälften av sina saker. Första året ville han inte ha barnen var annan vecka utan han hade dem var annan helg och det är först för ett halvår sedan han har flaggat för att han vill ha dem mer. Sonen har sedan ett par månader tillbaka bott vv och det går ganska bra. Dottern säger att hon inte litar på pappa, att hon inte har någon att prata med när hon är där, att han blir för arg och att hon då blir rädd. Hon gillar inte den person han blivit (han har blivit väldigt hälsomedveten), att hon inte vill vara där när hennes barn är där mm. Vid ett tillfälle i våras tog dottern själv kontakt med kuratorn på skolan för att försöka nå pappan genom henne. Det gick inte bra! Nu säger hon att hon inte kan säga som det är till honom för han lyssnar inte och att det inte är någon mening eftersom det inte blir någon skillnad. Jag har inte gått med på att hon ska bo hos pappa vv eftersom jag upplever att hon mår dåligt. Hon gråter och skriker i flera dagar innan hon skall dit och har ett väldigt dåligt humör när hon kommer hem. Nu har vi kommit så långt att vi går på sammarbetssamtal på familjerätten. Pappan tycker att hon är för liten för att bestämma och att jag som mamma bara borde tala om för henne att nu är det så här. Jag tycker att hon är stor nog att ha inflytande och att hon dessutom inte skall behöva bo där när hon mår dåligt. Att han skall försöka jobba på relationen i stället så att hon vill åka till honom. Jag vill att dottern skall ha en bra relation till sin pappa men jag tycker att det är fel att tvinga dit henne när det ser ut som det gör. Att hon känner att hon inte kan säga till honom hur hon tycker att det är är ett stort problem. När hon är hos pappan biter hon bara ihop. Det spelar ju ändå ingen roll vad jag tycker säger hon. Det betyder att på samtalen ställer sig pappan helt frågande både till att hon mår dåligt och att hon inte trivs, dvs han tycker att allt är mitt fel och att jag hindrar honom från att träffa henne. Vad tycker ni? Är hon för liten? Vad ska jag göra?