Narcissism

Nån som har erfarenhet om långvarigt förhållande med en narcissism? Där man först de senaste åren kunnat börja "misstänka/förstå" vad man är utsatt för, varför man mår & har mått som man gör & varför man känt sig så ensam i förhållandet under många år.... Hur har ni tacklat det & alla dumma kommentarer som slängs över en, som på ett eller annat sätt alltid gör honom till den oskyldiga, kommentarer som man inte trodde att nån skulle ens komma på att säg... Nån som också har barn med denna personen? Hur mår barnen & är det nån av dom som verkar ha "ärvt" narcissismen? Är barnen stora/små & förstår dom själva att nått är galet?

Jag separerade med min narciss för ganska exakt ett år sedan, efter drygt fyra års äktenskap. Men den skada som han skapade i min själ är så djup att jag knappt vet hur jag ska tackla den. Men du kanske menar ännu längre förhållande? Men jag kan berättar i alla fall.

Det var först efter vi skilde oss som jag förstått vad jag varit med om. I vårt förhållande mådde jag jättedåligt mot slutet, jag var i psykiskt obalanserad och nästan rädd för hans reaktioner för att jag skulle göra något fel. Samtidigt som jag ville att han skulle bli glad över vad jag gjorde och allt jag gjorde var för hans skull. Men han berömde mig mycket sällan. Han klagade mest oavsett vad jag gjorde. Men jag ville göra honom glad, för några små smulor av uppmärksamhet. I slutet av vårt förhållande började jag faktiskt att ställa små krav på honom och protestera mot hans egoistiska behandling av mig, det kunde han inte hantera och blev hotfull mot mig.

Jag förstod faktiskt inte själv vad jag varit utsatt för i början när vi separerade. Jag var chockad, ledsen och nästan i panik, för han hade brutit ner mig, sen var jag inte intressant längre. Jag saknade honom, ville ha honom tillbaka och förstod inte vad jag hade gjort för fel? Men ju längre tiden gått, desto klarare ser jag vad som hände och att det faktiskt inte var mitt fel. Men jag har lång väg att gå och jag känner mig mycket ensam och utstött på grund av honom. Han fortsätter att prata illa om mig och folk tittar snett på mig hela tiden.

Precis som du säger så förstår inte omgivningen vad det handlar om och han blir automatiskt den "oskyldiga". Det känns som ett dubbelt knytnävsslag i magen och hjärtat på mig. Ingen kan ju förstå att min underbart charmige man kunde bete sig så lumpet som han gjort mot mig. Så ja, vad säger man? Hur ska man kunna förklara för någon som bara ser den ena fina sidan, att han faktiskt hade en annan helt vansinnig sida hemma? Det går inte riktigt att bemöta deras reaktioner. De fattar liksom inte varför jag inte gick om han var så galen som jag påstår, därför tror de mig inte heller. 

Han själv hade så klart aldrig gjort något fel i vår relation, så enligt honom så var jag skurken. Han spred ju ut att jag var psykiskt sjuk och inte gick att leva med och blandade lite sanning, men stora lögner för att stärka vad han sa. Vad alla då tyckte var att det var en väldans tur att han kom ifrån mig och så klart fick han den uppmärksamhet som hans ego ville ha. När jag försökte att berätta för våra gemensamma vänner så trodde så klart ingen mig. Så nu är jag tyst, jag orkar inte berätta och få skit för något som jag inte gjort, bara för att han verkar vara fläckfri. Jag fick skulden och gemensamma vänner vände mig ryggen. Inte mina närmaste så klart, men de är bara ett fåtal. 

Vi fick inga barn och det är jag så glad för. För då skulle jag för alltid varit bunden till honom. Men vad jag förstått så slipper man aldrig undan en narciss. De behåller en och kan komma tillbaka efter ett tag när man blivit starkare. Då är man intressant att bryta ner igen. Han gör så fortfarande, låtsas att vara vän med mig, för att sedan försöka att knäcka mig. Så nu försöker jag med alla medel hålla honom ifrån mig, men det är väldigt svårt. Han påverkar mig fortfarande.

Men jag känner mig mycket ensam om detta. Det gör ont i mig när jag inte får berätta och heller inte törs berätta. Han hämnas hårt om det kommer fram. Det är ju ändå ingen som tror mig, så lika bra att hålla tyst och försöka hitta tillbaka till mig själv. Men jag kommer aldrig att vara densamma igen.

Varför har du klippt och klistrat din text?

 

Jag kommer därifrån ts beskriver. Men upptäckte det inte förrän det var över.
Kontakta kommunen. De har hjälp.

Vad menar du med klippt och klistrat din text?

Nej det är de inte, du kanske har fel på din skärm? Texten är samma storlek och styckena är samma storlek, jag tryckte enter två gånger för att få mellanrummet, annars hade det blivit svårt att läsa.

Jag har skrivit texten i den här rutan som jag skriver i nu. Jag flyttade ett stycke som jag tyckte passade bättre på ett annat ställe när jag läste igenom innan jag postade.

Det här är min historia, men du får det att låta som om jag "stulit" texten och lagt in den här. 

Kanske.
Men det är din text som knasar på min skärm isf, ingen annans.
Därför reagerar jag.

Undrar om någon annan sett det?

Ser det också. Har sett det i andra inlägg på FL under dagarna. Kanske är något snurr bara?

Det är ju trist att fokuset på ämnet hamnade i vilken text och stycke storlek det är på mitt inlägg. Om du läser texten så ser du att jag skriver, "ingen tror mig". Det verkar ju till och med som om ingen här tror mig heller. Det känns som om du trampar på den som redan ligger.

Jag separerade med min narciss för ganska exakt ett år sedan, efter drygt fyra års äktenskap. Men den skada som han skapade i min själ är så djup att jag knappt vet hur jag ska tackla den. Men du kanske menar ännu längre förhållande? Men jag kan berättar i alla fall.

Det var först efter vi skilde oss som jag förstått vad jag varit med om. I vårt förhållande mådde jag jättedåligt mot slutet, jag var i psykiskt obalanserad och nästan rädd för hans reaktioner för att jag skulle göra något fel. Samtidigt som jag ville att han skulle bli glad över vad jag gjorde och allt jag gjorde var för hans skull. Men han berömde mig mycket sällan. Han klagade mest oavsett vad jag gjorde. Men jag ville göra honom glad, för några små smulor av uppmärksamhet. I slutet av vårt förhållande började jag faktiskt att ställa små krav på honom och protestera mot hans egoistiska behandling av mig, det kunde han inte hantera och blev hotfull mot mig.

Jag förstod faktiskt inte själv vad jag varit utsatt för i början när vi separerade. Jag var chockad, ledsen och nästan i panik, för han hade brutit ner mig, sen var jag inte intressant längre. Jag saknade honom, ville ha honom tillbaka och förstod inte vad jag hade gjort för fel? Men ju längre tiden gått, desto klarare ser jag vad som hände och att det faktiskt inte var mitt fel. Men jag har lång väg att gå och jag känner mig mycket ensam och utstött på grund av honom. Han fortsätter att prata illa om mig och folk tittar snett på mig hela tiden.

Precis som du säger så förstår inte omgivningen vad det handlar om och han blir automatiskt den "oskyldiga". Det känns som ett dubbelt knytnävsslag i magen och hjärtat på mig. Ingen kan ju förstå att min underbart charmige man kunde bete sig så lumpet som han gjort mot mig. Så ja, vad säger man? Hur ska man kunna förklara för någon som bara ser den ena fina sidan, att han faktiskt hade en annan helt vansinnig sida hemma? Det går inte riktigt att bemöta deras reaktioner. De fattar liksom inte varför jag inte gick om han var så galen som jag påstår, därför tror de mig inte heller. 

Han själv hade så klart aldrig gjort något fel i vår relation, så enligt honom så var jag skurken. Han spred ju ut att jag var psykiskt sjuk och inte gick att leva med och blandade lite sanning, men stora lögner för att stärka vad han sa. Vad alla då tyckte var att det var en väldans tur att han kom ifrån mig och så klart fick han den uppmärksamhet som hans ego ville ha. När jag försökte att berätta för våra gemensamma vänner så trodde så klart ingen mig. Så nu är jag tyst, jag orkar inte berätta och få skit för något som jag inte gjort, bara för att han verkar vara fläckfri. Jag fick skulden och gemensamma vänner vände mig ryggen. Inte mina närmaste så klart, men de är bara ett fåtal. 

Vi fick inga barn och det är jag så glad för. För då skulle jag för alltid varit bunden till honom. Men vad jag förstått så slipper man aldrig undan en narciss. De behåller en och kan komma tillbaka efter ett tag när man blivit starkare. Då är man intressant att bryta ner igen. Han gör så fortfarande, låtsas att vara vän med mig, för att sedan försöka att knäcka mig. Så nu försöker jag med alla medel hålla honom ifrån mig, men det är väldigt svårt. Han påverkar mig fortfarande.

Men jag känner mig mycket ensam om detta. Det gör ont i mig när jag inte får berätta och heller inte törs berätta. Han hämnas hårt om det kommer fram. Det är ju ändå ingen som tror mig, så lika bra att hålla tyst och försöka hitta tillbaka till mig själv. Men jag kommer aldrig att vara densamma igen.

Isf är det illa.Förlåt.

Har antagit att det är för att jag använt datorn som det sett ut sådär. Har aldrig sett det på plattan eller mobilen.

Isf är det illa.Förlåt.

Lever själv med en "sån" och 3 barn mellan 15 och 3 i nästan 20 år. Det såg ut som du skrev en mall om min fru i din text. Allt stämde. Sätter man hårt mot hårt så blir det bara 10 resor värre. Men efter flera års velande så har den absolut sista gnutta kärlek försvunnit. MEN då var det ju det här med att lämna henne hur? Ingen kommer tro mig hon är som 2 olika personer. En socialt och en hemma. Utåt är hon driven och social med ett brett nätverk. Vet inte hur barnen tar det tror dom inte märker så mycket eller så har dom vant sig? Själv så tror jag att man blev snärjd och formad av hon medans barnen var små och rollerna sattes. Tror hon kommer riva upp himmel och helvete om jag tar upp om skilsmässa. Kanske inte just att hon vill ha ensam vårdnad men allt annat. Tex ekonomi och vilja ha ett finger i alla beslut som rör barnen. Hur var det för ER med släkt och familj. Blev dom idiotförklarade och kontakten blev sporadisk. Och man var tvungen att nästa behöva välja mellan hon/han och dom?

Själv har jag levt i detta i över 20 år & kommer aldrig mer bli samma människa, jag går på knäna. Har redan varit i väggen en gång innan, säkert pga. detta (fast jag förstod det inte) plus andra omständigheter. Känns som man är på väg dit igen i mellanåt men på nått lustigt sätt hittar jag lite krafter & har nu börjat stå emot honom, vilket inte gör sakern lättare eftersom jag nu är besvärlig som inte göe som han vill. Mina undringar är mkt hur barnen tar skada av att leva & växa upp med en narcissistisk (om det nu är det han är, tycker att allt tyder på det) far?

Det första som hände mig när jag insåg det lilla. Att det kanske var någons annans fel. Nåt var inte mitt fel.
Det var att jag insåg att jag skannade alla runt mig. För dolda pikar osv.

Är du drabbad eller förövare?