Narcissism

Jag separerade med min narciss för ganska exakt ett år sedan, efter drygt fyra års äktenskap. Men den skada som han skapade i min själ är så djup att jag knappt vet hur jag ska tackla den. Men du kanske menar ännu längre förhållande? Men jag kan berättar i alla fall.

Det var först efter vi skilde oss som jag förstått vad jag varit med om. I vårt förhållande mådde jag jättedåligt mot slutet, jag var i psykiskt obalanserad och nästan rädd för hans reaktioner för att jag skulle göra något fel. Samtidigt som jag ville att han skulle bli glad över vad jag gjorde och allt jag gjorde var för hans skull. Men han berömde mig mycket sällan. Han klagade mest oavsett vad jag gjorde. Men jag ville göra honom glad, för några små smulor av uppmärksamhet. I slutet av vårt förhållande började jag faktiskt att ställa små krav på honom och protestera mot hans egoistiska behandling av mig, det kunde han inte hantera och blev hotfull mot mig.

Jag förstod faktiskt inte själv vad jag varit utsatt för i början när vi separerade. Jag var chockad, ledsen och nästan i panik, för han hade brutit ner mig, sen var jag inte intressant längre. Jag saknade honom, ville ha honom tillbaka och förstod inte vad jag hade gjort för fel? Men ju längre tiden gått, desto klarare ser jag vad som hände och att det faktiskt inte var mitt fel. Men jag har lång väg att gå och jag känner mig mycket ensam och utstött på grund av honom. Han fortsätter att prata illa om mig och folk tittar snett på mig hela tiden.

Precis som du säger så förstår inte omgivningen vad det handlar om och han blir automatiskt den "oskyldiga". Det känns som ett dubbelt knytnävsslag i magen och hjärtat på mig. Ingen kan ju förstå att min underbart charmige man kunde bete sig så lumpet som han gjort mot mig. Så ja, vad säger man? Hur ska man kunna förklara för någon som bara ser den ena fina sidan, att han faktiskt hade en annan helt vansinnig sida hemma? Det går inte riktigt att bemöta deras reaktioner. De fattar liksom inte varför jag inte gick om han var så galen som jag påstår, därför tror de mig inte heller. 

Han själv hade så klart aldrig gjort något fel i vår relation, så enligt honom så var jag skurken. Han spred ju ut att jag var psykiskt sjuk och inte gick att leva med och blandade lite sanning, men stora lögner för att stärka vad han sa. Vad alla då tyckte var att det var en väldans tur att han kom ifrån mig och så klart fick han den uppmärksamhet som hans ego ville ha. När jag försökte att berätta för våra gemensamma vänner så trodde så klart ingen mig. Så nu är jag tyst, jag orkar inte berätta och få skit för något som jag inte gjort, bara för att han verkar vara fläckfri. Jag fick skulden och gemensamma vänner vände mig ryggen. Inte mina närmaste så klart, men de är bara ett fåtal. 

Vi fick inga barn och det är jag så glad för. För då skulle jag för alltid varit bunden till honom. Men vad jag förstått så slipper man aldrig undan en narciss. De behåller en och kan komma tillbaka efter ett tag när man blivit starkare. Då är man intressant att bryta ner igen. Han gör så fortfarande, låtsas att vara vän med mig, för att sedan försöka att knäcka mig. Så nu försöker jag med alla medel hålla honom ifrån mig, men det är väldigt svårt. Han påverkar mig fortfarande.

Men jag känner mig mycket ensam om detta. Det gör ont i mig när jag inte får berätta och heller inte törs berätta. Han hämnas hårt om det kommer fram. Det är ju ändå ingen som tror mig, så lika bra att hålla tyst och försöka hitta tillbaka till mig själv. Men jag kommer aldrig att vara densamma igen.

Vad menar du med klippt och klistrat din text?

Nej det är de inte, du kanske har fel på din skärm? Texten är samma storlek och styckena är samma storlek, jag tryckte enter två gånger för att få mellanrummet, annars hade det blivit svårt att läsa.

Jag har skrivit texten i den här rutan som jag skriver i nu. Jag flyttade ett stycke som jag tyckte passade bättre på ett annat ställe när jag läste igenom innan jag postade.

Det här är min historia, men du får det att låta som om jag "stulit" texten och lagt in den här. 

Det är ju trist att fokuset på ämnet hamnade i vilken text och stycke storlek det är på mitt inlägg. Om du läser texten så ser du att jag skriver, "ingen tror mig". Det verkar ju till och med som om ingen här tror mig heller. Det känns som om du trampar på den som redan ligger.

"Snurren" förklarar ju i så fall varför och du är så klart förlåten. Min man blev galen när jag ville skiljas en gång när han betett sig mycket illa mot mig. Först blev han förbannad och sen ångerfull och lismande, men det gick så klart över väldigt snabbt så fort som jag lovade att inte skicka in skilsmässa. Han blev åter den stora egoist som han är och alltid kommer att vara. Men i slutändan så var det han som lämnade mig, efter att ha brutit ner mig totalt under flera månader. Min man är inte bara narciss, han har även psykopatiska drag, tyvärr.

Man vänjer sig vid mycket i såna här förhållanden och blir som du säger formad under lång tid, så dina barn har säkert vant sig de också. För dem är det ju normalt. Jag är själv uppväxt i en destruktiv familj med misshandlade far, så min tröskel är ju mycket högre än för normala familjer. Det var väl därför det dröjde så länge innan jag började att reagera på hans sätt.

Min man idiotförklarade mina vänner allt eftersom och när de tog slut så övergick han till mina familjemedlemmar, hans egna var helt perfekta och jag fick inte säga något ont om dem. Det fanns alltid något fel hos alla i min familj, att de tittat snett på honom, sagt något olämpligt osv. Då gillade han dem inte och ville inte träffa dem. Han kontrollerade mig helt och gick igenom mobilen och mailen osv. Jag fick träffa dem själv och i slutet nästan i smyg och fick till och med radera i samtalshistoriken om jag pratat med någon som han inte gillade. 

Jag har ett barn själv sedan tidigare som är i tonåren och till slut började han till och med att kräva att jag skulle välja honom före min son. han sökte fel på pojken och var inte sen med att påpeka dem. Tonåringar är ju som de är och lite obstinat, men det är ju naturligt. Det var först då som jag började att ifrågasätta honom och gå emot honom.