Det går över. Jag lovar.
Min äldsta hade en fantastisk treårs trots. Vrålade okontrollerat i 40 min om vi gick in genom porten i fel ordning. Jo, jag var bra trött på honom och hade kunnat sålt honom billigt ibland. Nu är han en fantastiskt trevlig sexåring som är expert på att hantera lillasysters trots med smarta avledningsmanövrar.
Jag känner med dig. Heh, gick på museum idag. Mitt barn, 2 1/2, ville inte få därifrån. Gallskrik är ett för svagt ord för att beskriva vrålen. Kasta sig i marken, vägra overallen. Alla kollar. Mitt självförtroende veknar. Spöregn utanför. Jag bär tillslut ut honom medan säkert 50 pers tänker: ÅH KAN HON INTE HÅLLA REDA PÅ SIN UNGE? Eller: STACKARS BARN SOM HAR EN SÅN TASKIG FÖRÄLDER! Vi går en bit. Han skriker. Jag börjar gråta. Han börjar skratta. Vi blir dyngsura. Hackar tänder. Åker hem. Fortsätter tjafsa om smått, jag försöker göra allt för att berömma det bra. Vi kramas lite extra innan sängdags och nya tag imorgon. Men usch känslan av att känna sig usel. Så försöker jag backa och tänka: "men det är en del av barns utveckling" men sen bannar jag mig själv och säger Jag är för hård! Nästa sekund Jag är för curling! Nästa sekund: Tänk om mitt barn inte mår bra? Ja sådär vevar tankarna runt. Bråken är inte värst, utan rädslan att göra fel, tycker jag.