Jag lever i ett öppet polyamoröst förhållande och ser sanningen i vitögat.
Jag har flera barn och älskar alla lika mycket, och såg ingen minskning i kärleken till de olika barnen ju fler de blev.
Själv är monogami förhållanden bara egoism där man fått för sig att man kan äga en människa.
Nu ska vi se vad ni tycker
NU är det så här att jag har full förståelse för hennes behov av att ha två, fast jag rekommenderar starkt att inte ha fler än så. För hon är nu tvingad att hålla oss bägge nöjda och då menar jag inte sexuellt.
Jag skulle till och med kunna tänka mig att ha två själv om det inte vore för besväret.
Ni vet i monogama förhållanden grälar man ibland, ta det gånger två - om hon och jag börjar bli oense vilket vi ibland blir eftersom vi är sambos så får hon som ett brev på posten : a) han mår piss. b) han har blivit sur för något c) han försöker göra slut.
Det jag ser är att det inte är lätt att få bägge att känna sig speciella, och vet inte om jag tycker det är värt besväret. Men då ska jag väl erkänna att jag aldrig har fått ge eller ta emot kärlek från två kvinnor samtidigt. Jag måste komma ihåg att vara öppen- det kanske är värt det, jag är lite nyfiken ändå.
Sen till er som är emot polygami, ni har alla er fulla rätt till det val ni har gjort och ingen kan säga att det är fel sätt att leva, det var inte meningen att anklaga er för egoism. Mer än för er som är med flera partners i smyg och inte låter er egen partner kunna flyga, eller göra slut. För det ni sysslar med är att bilda harem.