När ens hemska barndom kommer tillbaka och sparkar en i huvudet som vuxen

Min mamma var psyksjuk och drack periodvis. Pappa fanns inte där och stödde. Jag skulle klassa min barndom som jobbig, inte hemsk. Som vuxen mår jag bra, än så länge i varje fall. Jag har tänkt mycket på varför jag inte lider mera än jag gör, och en av orsakerna till det tror jag är att jag aldrig skämdes för att hon var sjuk, utan berättade för mina kompisar hur hon var. Det andra är att jag inte är speciellt empatisk som person, jag tog alltså inte till mig hennes illamående. Jag gick bort för att slippa se det i stället. Jag såg mig heller aldrig som ansvarig för hennes tillstånd. Och så fanns det andra vuxna runt mig som kunde hjälpa mig när jag behövde det.

Har det varit annorlunda för dig på de här punkterna? Sen är det ju också så, att benägenheten för att insjukna i en psykisk sjukdom kan gå i arv. Min mamma förklarade alltid för mig att det kan bryta ut efter att man har fått barn. Så du kan ju ha oturen att ha ärvt din mammas sjukdom också.