Särbehandlas bonusdottern? långt ;)

Jag tycker du har helt rätt.
Hon vill vara nära sin pappa då hon är hos er.
Vad är han rädd för?
Att han ska skapa ett känslomässigt band med henne?
Han borde nog rannsaka sig själv och ta tag i sitt problem.

Tycker det låter som en bra idé. Men fråga först om hon hellre vill sova uppe, så pappan inte kan ta det som argument för att hon inte skall få rummet nere. Om hon vill vara nere så är ju det super!

När jag pratade med dem, alla tre, och frågade Ida så sa jag även att rummet här nere är ju mindre än det som tjejerna har nu och då sa hon "det gör inget". :)

Han är rädd att det ska få "konsekvenser" om hon flyttar ner.
Hon har vid ett tillfälle uttryckt att hon ska flytta till sin mamma för alltid, detta var inget jag hörde och Anders följde inte upp och frågade vad hon menade med det.

Han är rädd att hon vantrivs hos oss. Men jag har sagt att det tror ja verkligen inte att hon gör eftersom hon vill hit och trivs med mina barn. Och OM hon skulle "vantrivas" så kan en del i de hela vara just därför att hon "hälsar på" i det dela rummet.

Har faktiskt krävt av han nu att han måste få proffs hjälp och prata om sitt dåliga samvete. Men alla vet ju hur vården är idag, och står du inte och ska hoppa från en bro (och knappt det) så får man snällt vänta på hjälp..

Och fram till dess tycker jag att det här kan va en jättebra lösning, som vi kan prova iaf. :)

Smart att fråga hon om just det, då kan han inte ta på det. :)

Dock resonerar han ibland lite knäppt. För när jag säger att hon själv sagt att hon vill ha ett eget rum så är hon för liten för att bestämma det. Men när jag frågar hur vi ska resonera på det hon sa att flytta till mamma sin på heltid så är hon plötsligt stor nog att lyssna på.
Vad är det med pappor egentligen...? *suck*

Jag tycker din sambo resonerar litet löjligt... Hans dotter har ett behov som dina barn inte har, av att sova närmare honom. Det finns ingen särbehandling i det, som riskerar att bli negativ.

Det är ju litet som om ett barn behövde glasögon, blir barnet då särbehandlat i och med att man köper dyra glasögon till barnet? De andra får inget av motsvarande värde...

Tala om för sambon att du börjar fixa med detta medan han jobbar borta nästa omgång, är mitt tips

Kommer hon ta ert sovrum de gånger hon kommer till er eller kommer hon alltid ha det som sitt rum?

Jag tror mycket på att agera utefter situationen nu. Man kan inte planera för långt fram med barn. Som det är nu kanske hon upplever att hon är "inneboende" i din dotters rum (eftersom din dotter spenderar mer tid i rummet än hon). Då är det väl bättre att hon får vara nära sin trygghet = pappan?

Att man ser till situationen och agerar därefter anser inte jag vara att särbehandla. Hon får något som ger henne trygghet och förhoppningsvis lust att komma till er, på vilket sätt är det negativt?

I så fall särbehandlar jag mina barn konstant, för när den ena går igenom någon form av utvecklingsstadium så brukar vi försöka göra det vi kan för att hjälpa. Har ena sonen svårt att somna för att han behöver extra mycket omsorg så fixar vi det, men vi river inte upp andra sonens vanor för att det ska bli lika...

Haha! :)
Ja, de är klart, då måste vi ju köpa glasögon till allihopa. :D

Ja, men ja tycker är det är på svinlöjlig nivå och jag fattar på riktigt inte vad han håller på med. Jag har sagt att den enda lösningen är ju att vi bygger ett helt nytt hus där vi räknar cm så alla får exakt lika stort och har exakt samma avstånd mellan varandra och oss, det verkar vara den enda lösningen enligt han.
Jag har även sagt att ja tycker inte att de ska bli så himla roligt att bli utan vardagsrum, då det blir sovrum istället, men vad gör man inte för att de om de här kan underlätta för henne?

Hon kommer att få vårt sovrum som sitt eget och vi flyttar in i vardagsrummet och gör om det till sovrum. Så vi får bo lite trångt ett tag framöver. :)

Så tänker jag med. Om 3 år kanske tjejerna bönar och ber efter att få dela rum igen och då får vi väl försöka tillgodose det behovet då, om det kommer. :)

Mycket tror jag grundar sig i hans dåliga samvete och att Ida får ett mindre rum än min dotter. Men jag har pratat med han och sagt att det rimligaste när man delar upp rummen är att den äldsta får det största rummet osv. och att de som är mesta tiden får det största rummet, och det tycker han med är rimligt, men tycker ändå inte om det.

Var det så bra att prata med dottern om det innan ni vuxna hade kommit överens?

Men själva förslaget i sig är värt att prova, även om jag inte tror att det kommer att få henne att känna sig mer hemma.

Varför inte byta rum med sonen?
Vet inte om ngn skrivit det.
I övrigt tycker jag inte att flickan särbehandlas. Du verkar vara en omtänksam bonusmamma!

Jag ville visa Anders att vi måste lyssna på barnen och att man kan resonera med dem å höra med dem vad de tycker. De är så pass stora nu att det går å prata med dem. :)

Den tanken har också slagit mig, att sonen får flytta ner. Men då har vi kvar två problem och fått ett till.

Ida får fortfarande sova ensam på övervåningen när det bara är hon här och får inte vara närmare pappa som hon vill.

Då bara mina barn är här så blir min dotter ensam på övervåningen, vilket säkert skulle kunna funka, men mammahjärtat tycker inte om att lilla hon ska ligga där ensam.. hon vill förövrigt inte att Ida ska flytta ner, hon trivs med att dela rum med hon. :)