Jag är avundsjuk och missunnsam
Jag och min man har ett barn på 10 månader och jag börjar känna att det kryper i hela kroppen efter att få lite egentid. Min man blev förälder för första gången nu medan jag har ett äldre barn från tidigare och är lite mer van. För att göra det lite kortfattat så har kombinationen av att min man inte är vidare säker och självständig i sin föräldraroll och att vårt barn inte har velat ha annat än bröstet väldigt länge gjort att jag blivit låst. Jag skulle kunnat gå iväg på egen hand men jag upplever att han inte törs. Att han är deprimerad gör väl inte saken lättare. Jag hade kunnat ha tålamod med detta till viss del men som nu, när jag sitter här och kokar inombords av avund så funkar det inte.
Min man träffar inte kompisar ofta och går inte ut mycket eller har massa hobbys utanför hemmet. Gångerna han har varit iväg själv sen vi fick barn bortsett från jobb kan räknas på en hand. Ändå blir jag ohanterligt avundsjuk varje gång. Jag kan liksom bara inte finna det i mig att unna honom detta. Nu är han iväg på kurs måndag-fredag och när han ringer och berättar om den lyxiga maten, pool, bastu och trevligt umgänge och dricka så vill jag bara spy. Här är jag så utsjasad av gnällig bebis att jag knappt kan tänka. Tycker det är lite läskigt att vara såhär missunnsam och avundsjuk. Känner inte igen mig själv. Är det ens normalt??
